Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand
 
  

Imorgon bitti är det dags att åka tillbaka till kliniken igen. Jag vill inte. Snälla låt mig slippa.

Ingenting känns längre och i bröstet trängs den här molande klaustrofobin och paniken över att ha förlorat sig själv. Jag minns fortfarande ditt ansikte, du vet, det som fick mig att känna mig så besegrad? Och fortfarande förbannar jag mig själv över att jag är så svag, så feg och kanske kommer jag att förlora dig också. Förlora allt i det här virrvarret av saker som inte blir som de ska. Det är så himla svårt att vara till lags, vet du? Försöker tvinga mina revben att täcka över allt som gör ont, hålla inne men glipor och mellanrum blir för stora och allting sipprar ut.

Gör precis allting som automatiskt gör det lite lite svårare för mig själv att tycka om mig.

Jag får ont i huvudet av allt tänk som bråkar i mig.

Har den här äckliga känslan i magen och vill så väldigt gärna kunna säga något som betyder utan att överhuvudtaget lyckas alls. Du ser så trött ut säger du och jag ler med slutna ögonlock och biter sönder läpparna (det är bara förnamnet älskling, om du bara visste). Det är nämligen bara så att den här tröttheten som blivit kronisk håller på att förstöra precis allting och mina känslor ligger latent, insvepta i den här likgiltigheten. Allt bäddar för en katastrof och någonting går sönder snart, jag bara känner det på mig.

Jag ligger vaken hela natten och tänker på saker jag inte borde tänka på, säger saker jag bara ångrar när du vänder dig om i mörkret. Allt det du säger när du tror att jag inte hör, sättet du kartlägger mina rörelser och lär dig förstå innebörden av storleken på mina pupiller.

Tänk inte så säger du och när du ser mig i ögonen så vet jag någonstans att du vet, trots att jag inte vill att det ska vara så.

Jag rasar upp i vikt snabbare och snabbare. Snart känner ni inte igen mig alls.

Jag vill dö jag vill dö jag vill dö.

snälla låt mig bara få dö

En sak får alltid min mamma att skratta..

Det är när någon för en viss historia på tal.

Historien om när jag besökte sjukhuset med en fluga i örat.

Jag hade jobbat natt och låg och sov. Klockan var någonstans på förmiddagen.

Plötsligt flög en fluga in i mitt öra. Tro mig. Jag är säker. Jag är fortfarande säker på att det är sant.

Jag drabbades av total panik. Jag var hysterisk. Jag stod framför spegeln och grät och skrek om vartannat medan jag försökte pilla ut flugan.

Det gick inte.

Jag ringde till min mamma som var på jobbet. Jag grät och skrek och efter alldeles för lång tid förstod min mamma till slut att hennes yngsta dotter hade en fluga i örat och att hon var tvungen att komma hem.

Medan jag väntade på mamma låg jag på hallgolvet med örat tryckt ner mot mattan. Jag vill ju inte att flugan skulle krypa längre in och kanske hamna i hjärnan. Jag var hysterisk hela tiden.

Till slut kom mamma hem. Och hon skrattade. Jag har nog aldrig varit så arg på min mamma som jag var då.

Min mamma letade i mitt öra och lyste med ficklampa men kunde inte se någon fluga. Hon sa att den förmodligen hade flugit ut eller att jag drömt. Jag gick inte med på det.

Vi åkte till doktorn.

I väntrummet kunde till och med jag le. Lite. Men jag var fortfarande säker på att flugan förmodligen börjat bygga bo och kläcka ägg därinne.

Efter ganska lång väntan var det min tur att gå in till farbror doktorn. Han skrattade inte.

Han sa: Jaså? Så du har en fluga i örat?..

Han hittade ingen fluga. Han visade mig en bild av ett öra och förklarade att detta inte är en ingång till hjärnan.

Han gissade att flugan flugit ut. Han hävdade aldrig att jag drömt.

Sedan fick jag åka hem igen. Mamma skrattade hela tiden. Hon kunde lixom inte låta bli att fnissa heeela tiden. Det bara bubblade över. Fast jag tror att hon verkligen försökte. Jag log lite avmätt. (Jag var fortfarande inte helt säker på att flugan verkligen var borta.)

Min mamma skjutsade hem mig och bäddade ner mig i sängen. Sedan åkte hon tillbaka till jobbet.

Jag drog upp täcket högt kring öronen och försökte somna om. Jag skulle ju faktiskt upp och jobba igen.

En sak får alltid min mamma att skratta..

Det är när någon för en viss historia på tal.

Historien om när jag besökte sjukhuset med en fluga i örat.

blä

Panik inuti.

Jag är så rädd så rädd så rädd. Så säger du jämt Linnea. Hela jävla tiden, ska du veta.

Jag är så arg så arg så arg. Det är du jämt Linnea. Hela jävla tiden.

Jag är så ledsen.

Mina tankar är thinner, fräter i tinningarna och insekter river och klöser i mitt bröst.

om jag förlorar dig

så förlorar jag synen

om jag förlorar dig

så har jag ingenting kvar

förlåt mig, men du är allt jag har

Och då kommer känslan
den smygande känslan
den enda jag inte rår på
Då stänger jag själen
klämmer ihjäl den
hittar en himmelsk drog

Jag vet precis hur det känns i mig och ändå blir det så svårt när jag ska beskriva. och så oändligt svårt att stå ut med.

Att älska en sjukdom är sjukt är bara dumt är alldeles för svårt att försöka förstå är alldeles för invecklat plågsamt tvångsmässigt men inristat i pannan och obegripligt svårt att släppa taget om. Mitt livs kärlek, är du.

Snö och sand i ögonen. jag blinkar mot en himmel av järn och gift och bly.

Och din klänning är som trasor i min hand
Jag vill ha dig, du är min du är bara min
Du är så vacker Och du lämnar inga fotspår ens i sand.

Jag vill ha dig, du är min du är bara min. Jag vill ha dig, jag är din jag är bara din.

Ibland önskar jag att jag kunde plocka ur hjärnan och fylla tomrummet med sågspån.

Kanske skulle man kunna tvätta den och vrida ur den som en svamp.

Det dunkar och dånar innanför tinningen.

Jag önskar att det ändå kunde synas, det där svarta kläggiga som finns inuti i mig. Min kropp matchar inte med min insida. Min insida svälter, medan min utsida snabbt blir större och större. Blir enorm.

Hur går det ihop?

Kanske skulle man ta och klippa av alla fingrarna med en bultsax..chopchop..så de inte är där och klämmer och nyper hela tiden, påpekar hur fet jag blivit, visar alla ställen för spegeln. Skvallrar. Hånar. Hatar.