Utför mina vanliga tvångsmässiga situps, kryper ihop på golvet i fosterställning och gråter när jag kommit förbi första halvlek. Sedan fortsätter jag. Jag vill inte längre. Jag  v i l l  inte hålla på med det här längre. Ändå kan jag inte hjälpa att leta efter små trygghetsbekräftelser i skuggorna i spegeln, i konturerna av mina underarmar i motljus och lungorna vidgas i takt med att paniken stiger i strupen.

Fortfarande. Trots att jag är äldre nu, trots att det borde ha vuxit bort. Trots att bara en procent av befolkningen drabbas och trots att det är sånt som går över med tiden. "För alla andra, men inte för dig" tydligen och jag hör anklagelserna i din röst. Min hud skalas av och jag står utan försvar.

Allt är skrapsår och dålig balans. Och mitt i allt det där föds ångesten. Den ambivalenta, passiva frågeställningen i form av en mening som aldrig tar slut, som sträcker sig år tillbaka i tiden. Dagen tar slut, mörkret väller in och täpper till - ja vadå? Jag har ingen aning längre. Men vi sitter tillsammans. Ni och jag. Vi och hon. Den andra delen av mig som börjar ta över och jag känner ditt lår mot mitt i ljudnivån som trappas upp. Tjocka väggar som ramar in, som håller fast och jag känner hur allt växer. Hur allt växer och exploderar. Men genom sorlet, tumulten, paniken och blöta ytterkläder kommer din röst för nära mitt öra, allt sublimeras och dör ut. När du viskar att du älskar mig vibrerar varje mikrocell.

Det är som första gången varje gång, det gör mig alltid lika förvånad. Antagligen kommer jag aldrig att vänja mig. Och jag vill inte heller. Känner ditt hjärta genom t-shirttyg; en skoningslös marschtakt och utan att du vet det utkämpar du mitt krig, din puls slår hål på tiden. Allt du säger allt du gör blir små steg i min riktning och med sömnlösa ögon fyller jag i linjerna längs din rygg.

Du förstår inte. Hur mycket. Jag. Behöver.

Dig