Du ser så trött ut säger du och jag ler med slutna ögonlock och biter sönder läpparna (det är bara förnamnet älskling, om du bara visste). Det är nämligen bara så att den här tröttheten som blivit kronisk håller på att förstöra precis allting och mina känslor ligger latent, insvepta i den här likgiltigheten. Allt bäddar för en katastrof och någonting går sönder snart, jag bara känner det på mig.

Hatar mina ambivalenta, tvåfiliga, återvändsgrändstankar.

Är så trött på det ologiska i att förstöra för sig själv, på att stirra in i vitt kakel och ner i avloppskrökar. Så trött på på ljudet av mina pennor som rispar papper när du sover, på att inte stå ut, på att inte orka. På att vilja i så väldigt många olika riktningar. Dör och återuppstår till synen av retuscherade tidningsbilder, till omslagsflickor och min egen midja i strumpyxor som skär in. Och parallellt med allt annat kommer bristen på sömn som känns som kemikalier i kroppen. Men, som vanligt - det här är jag och inte du.

Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. På riktigt: jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vi träffas på min sängkant, som så många kvällar förut.

Jag kramar din bortvända rygg och gör små universella tillgivenhetsrörelser med näsan mot din hals. Vi behöver inga ord, kunde lika gärna vara djur. Jag håller andan. Kanske är det lika bra att du inte ser mig nu, att du inte ser att jag gråter. För det är ju inte sorgligt. Bara vackert.

Händerna som håller i, håller om, håller fast runt din bröstkorg. Precis så som jag vill ha dig – närmare än det egentligen går, och allt annat blir oväsentligt, världen tonar över till svart och försvinner.

Som mörkret i mitt rum om nätterna när ingenting får komma emellan, när din hud övergår till min och allting vi gör synkroniseras: dina andetag, mina rörelser.

Det måste vara så. Känner dina knotiga axlar mot min hals, hur du kryper närmare i sömnen. Du räddar mig om och om igen och du har ingen aning.

Jag vet allt om det vemodiga i att inte känna det som förväntas av en.

Ett svart hål, en koncentration av antimateria, som bara växer sig större och större tills den slutligen drar till sig och slukar allt i sin omgivning. Gör alla vävnader och muskler håglösa, hjärnan uppluckrat apatisk. Till slut kan man inte känna någonting alls. Bara ekon eller fragmentariska skuggor av något som eventuellt skulle kunna liknas vid någonting som en gång var en riktig känsla, men som inte är det längre. Man tappar bort sig själv, kamouflerar och gömmer undan det som en gång utgjorde kärnan i ens personlighet. Och känslorna låter sig gömmas, bäddas in i fett och försvinner i vecken under rynkor och valkar. Allting stannar upp, kapslas in och växer igen. Småningom lär man sig att hålla sig vid liv utan att egentligen leva. Att långsamt röra sig genom rum och över mattor, att smälta ihop med möblerna. Bli en del av sin egen inredning. Tills man återigen börjar fladdra runt med oroliga händer, känna över revben som står som parenteser runt hjärtat.  Och någonstans inom sig formuleras slutligen frågan, stavelse för stavelse; finns det verkligen ingenting mer?