Idag när pappa åkte hemifrån för att hämta min mamma gick jag ut och sprang.

Jag sprang tills det svartnade för ögonen. Då sprang jag lite till.

Måste jag säga att det är lite dålig stämning här hemma ikväll?

"Romantisering av sjukdomen är vanlig bland drabbade som vidare ofta förnekar att de skulle vara sjuka.

Sjukdomen åsamkar ett mycket stort lidande, inte bara för den drabbade utan även för dennes anhöriga...

..En noga studerad teori är att självsvälten skulle vara en fungerande, av det undermedvetna utlöst självmedicinering mot dessa kemiska obalanser i hjärnan som tros ha kunnat utlösas i samband med bantningen. Varför vanlig svält inte skulle fungera på samma sätt tros bero på de kopplingar till hjärnans belöningssystem som finns vid ätstörningar.

I långt gångna fall blir hjärtat lidande, och det händer att anorektiker får hjärtattacker, vilket även är en av de vanligaste dödsorsakerna kopplade till sjukdomen.

Vid oavbruten svält avlider personen ofrånkomligen, det är aldrig frågan om, utan när. Anorexia nervosa i sin obehandlade form är dödlig. De vanligaste dödsorsakerna är hjärtstillestånd eller hjärtattack som följd av svält och utmattning, att magsäcken brister vid eventuellt självframkallad kräkning samt självmord som följd av den kliniska depression sjukdomen medför. Vissa avlider genom hypoglykemisk koma.

Sjukdomen är i de flesta fall möjlig att bota, men det är svårt och i många fall kan det ta flera år.

En tillfrisknad patient löper även risk att återfalla eller utveckla bulimia nervosa, många har svårt att föreställa sig ett liv utan sjukdomen som de antagit som en personlighet och trygghet. Många patienter förnekar vidare att de är sjuka och vill inte behandlas vilket gör att det svårt att bryta sjukdomsmönstren. En anorektiker beter sig som en missbrukare såtillvida att vikten är det enda som upptar tankeverksamheten.

Gemensamt för de flesta anorektiker är att kroppen är det mest centrala i livet och tillvaron. Den sjuke är besatt av att känna sig smal, slank och lätt, och kan börja undvika vissa kläder som denne tror sig se tjockare ut i. Den sjuke kan även bli fäst vid ett visst plagg som får denne att känna sig smalare. I vissa fall försöker anorektikern bära bylsiga kläder för att "gömma" sig, vidare kan en anorektiker bli helt paralyserad av att bära tighta kläder som kan få denne att upplevna "svullnad" och därmed inbillad viktuppgång.

Många anorektiker är hysteriska kring motion och reglering av energi-/näringsintag, medan en del kort och gott slutar att vilja äta.

Vissa anorektiker får en enorm energi till överdriven träning, medan andra inte har någon ork för vare sig motion eller andra vardagliga aktiviteter (vilket då ofta är kopplat till depression).

Ofta hakar anorektiker upp sig på speciella kroppsdelar och gör allt för att försöka uppnå sin förvrängda bild av den perfekta kroppen samtidigt som de aldrig kan sluta, utan sätter upp nya mål när de gamla har nåtts.

Den sjukliga rädslan för viktuppgång är det mest karaktäristiska symptomet på sjukdomen, och normalt brukar anorektiker göra allt för att inte behöva konfrontera sig själva med situationer som kan få dem att känna sig tjockare.

Maten har förvandlats till en förvrängd symbol, svår att tolka även för den sjuke själv som ett exempel kan påkommas sitta och lusläsa illustrerade kokböcker för att sedan frenetiskt börja motionera för att kompensera det den "unnat" sig, det vill säga tex. kollat på bilder på mat. De flesta anorektiker är fixerade vid det de avhåller sig från. Kaloriräkning är ett mycket använt "redskap".

Nattliga drömmar om mat och festmåltider är vanligt förekommande.

Vidare kan ätstörningen utveckla sig till en form av självkontroll, att den drabbade blir euforisk av att lyckas skippa måltider och att denne tycker sig ha "misslyckats" med sig själv som person om den hamnar i en sådan situation att den måste äta. I många, ofta särskilt långt gångna fall har sjukdomen en tendens att bli en del av identiteten fram tills att behandling ger resultat.

Anorektiker har ofta ett kontrollbehov och räknar kalorier och resultat, och detta beteende överensstämmer med en del idrottares. En del idrottare har ett anorektiskt beteende och en del blir anorektiker.

Anorexia nervosa antas vara den psykiska sjukdom med allra högst dödlighet i procent, ca. 10%-20% av alla som någonsin insjuknar avlider förr eller senare- antingen av sjukdomen i sig, eller av något indirekt relaterat till sjukdomen (till exempel självmord pga. depression). Hos de med den kroniska formen av sjukdomen blir livslängden förkortad pga. det stora slitage kroppen utsatts för."

(från wikipedia)

They not gonna get us

   -jag kan inte andas jag kan inte andas ja g kan inte andas det är ett fruktansvärt vakuum inuti mig där det bara ekar det är ett vakuum inuti mig där det bara ekar ett vakuum som ekar vakuum som -

Ibland blir jag bara så yr av all tomhet och rädslan för mig själv och vad ska jag göra den här gången kan ingen rädda mig jag är så trött på att hon biter och river och drar i mig, hon som gråter mig till sömns om nätterna, hennes skrik klyver mina ben på mitten och bara dödar mig flera gånger om dygnet. Jag måste  krypa ur skinnet för att kunna göra plats åt oss båda.

    Någonstans i allt mitt hat mot henne så älskar jag henne och hennes rastlösa klösande. Jag beundrar henne och jag vet att hon inte kan överleva utan mig, jag kan bara inte döda det där lilla kräket som är så skör och ömtåligt stark, det går inte.

    Jag hatar ju att jag älskar henne, jag gör ju det, men det finns inget annat sätt. Hon är fast i mig, överlever inte utan mig och antagligen så är jag lika beroende av henne. Hon fyller mig med något, någonting som är mer än ingenting trots att jag hatar det så mycket. Jag är ingen mördare och jag kan inte göra slut på den där lilla bräckliga inuti, som väser och fräser, för egentligen så är hon nog bara ledsen.

    Tro mig vännen, jag är stark med mitt hjärta som går sönder, jag är din. Jag är dindindin i natt i kväll, jag är dindindin på låtsas på riktigt, jag är dindindin och precis så naiv som du vill ha mig.

Spänner huden hårdare för det här är mitt enda skydd. Andas in, a ndas ut. Jag är alldeles för gammal för att vara såhär liten. Och så slutligen, från min kuvös till din; hör du hur jag älskar dig?

Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?

och jag dricker hellre bensin..

Är det inte fel?

Monstren blir bara fler. De äter upp mig inifrån.

Räknar ner..snart bär det av till Mora igen. Tillbaka till kliniken med blandade känslor.

Hjälm, knäskydd, stålhättor, skygglappar på och med stridsyxan i högsta hugg! Here we go!

Jag är livrädd!

Jag är panikslagen. Men det är du ju alltid, Linnea! Ja, jag vet, det är jag ju alltid.

Jag är rädd hela tiden. Hela jävla tiden. För allt.

I spegeln ser jag hur jag förändras. Visst blir jag större? Visst försvinner benen som förut var så skarpa, tydliga? Visst blir mina kinder allt rundare och visst har väl inte låren sett ut sådär? Inte såg jag väl ut sådär igår?

Jag hatar henne! Jag är så rädd att du ska lämna mig. Snälla lämna mig inte..

..well aint that sweet..