Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en sufflös som rabblar replikerna i förväg till skådespelarna under en teaterpjäs. Jag tänker att om det här är en skada så ska jag bära alla våra ärr och blåmärken med stolthet; alla osynliga små hudminnen från hur du brukade ta i mig, känslan av att överbygga alla avstånd, all ensamhet, allt som gjorde ont. Jag tänker att vad som än händer så älskar jag dig.

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje upprepad mening, varje förbittrat tonläge och alla stämningsväxlingar hamnar inom din radar och jag vet att det lämnar spår. Du förtjänar ju inte det här. Det enda du gjort dig skyldig till är att bry dig för mycket, och trots att jag hatar att jag gör det, så kan jag inte låta bli att utnyttja det - för att jag ska känna mig behövd? För att göra allting lite lite värre? För att förstöra mig själv?

Med lika delar självförakt, skuldbeläggning och förtvivlan lyckas jag balanser mina utbrott, portionera ut dem.

Jag    vet att jag utmanar ödet, vet att jag är orättvis/destruktiv/hemsk, men intalar mig att det bara måste vara så. Att jag skjuter bort den enda människa jag någonsin behövt, som jag någonsin kommer att behöva, att jag gör mig omöjlig. Jag förgiftar mitt intellekt och med kniven mot strupen förlåter jag mördaren, låter sanningen bli blind. I ultra rapid ser jag framtidsfilmen då du går i från mig och HELVETESJÄVLASKITFANPISSÄCKELHORA vad ont det gör när jag passerar mig gränsen då allting går sönder.

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier och mina försök att bygga barriärer för att skydda mig själv. Allt är en kamp för att slippa ta ansvar, att begränsa sina möjligheter att lyckas, att förstöra för sig själv innan man kommit någonstans för att slippa falla så hårt. Jag är en invandrare som inte lärt sig språket, som inte vågar anpassa sig, som vägrar släppa sin kultur (för att det är det enda jag har kvar som fortfarande är mitt). Som bygger murar mot den värld som egentligen kunde ha varit min bara för att kunna säga "vad var det jag sa?" efteråt, för att kunna njuta av sin bitterljuva hämnden mot sig själv.

En sak får alltid min mamma att skratta..

Det är när någon för en viss historia på tal.

Historien om när jag besökte sjukhuset med en fluga i örat.

Jag hade jobbat natt och låg och sov. Klockan var någonstans på förmiddagen.

Plötsligt flög en fluga in i mitt öra. Tro mig. Jag är säker. Jag är fortfarande säker på att det är sant.

Jag drabbades av total panik. Jag var hysterisk. Jag stod framför spegeln och grät och skrek om vartannat medan jag försökte pilla ut flugan.

Det gick inte.

Jag ringde till min mamma som var på jobbet. Jag grät och skrek och efter alldeles för lång tid förstod min mamma till slut att hennes yngsta dotter hade en fluga i örat och att hon var tvungen att komma hem.

Medan jag väntade på mamma låg jag på hallgolvet med örat tryckt ner mot mattan. Jag vill ju inte att flugan skulle krypa längre in och kanske hamna i hjärnan. Jag var hysterisk hela tiden.

Till slut kom mamma hem. Och hon skrattade. Jag har nog aldrig varit så arg på min mamma som jag var då.

Min mamma letade i mitt öra och lyste med ficklampa men kunde inte se någon fluga. Hon sa att den förmodligen hade flugit ut eller att jag drömt. Jag gick inte med på det.

Vi åkte till doktorn.

I väntrummet kunde till och med jag le. Lite. Men jag var fortfarande säker på att flugan förmodligen börjat bygga bo och kläcka ägg därinne.

Efter ganska lång väntan var det min tur att gå in till farbror doktorn. Han skrattade inte.

Han sa: Jaså? Så du har en fluga i örat?..

Han hittade ingen fluga. Han visade mig en bild av ett öra och förklarade att detta inte är en ingång till hjärnan.

Han gissade att flugan flugit ut. Han hävdade aldrig att jag drömt.

Sedan fick jag åka hem igen. Mamma skrattade hela tiden. Hon kunde lixom inte låta bli att fnissa heeela tiden. Det bara bubblade över. Fast jag tror att hon verkligen försökte. Jag log lite avmätt. (Jag var fortfarande inte helt säker på att flugan verkligen var borta.)

Min mamma skjutsade hem mig och bäddade ner mig i sängen. Sedan åkte hon tillbaka till jobbet.

Jag drog upp täcket högt kring öronen och försökte somna om. Jag skulle ju faktiskt upp och jobba igen.

En sak får alltid min mamma att skratta..

Det är när någon för en viss historia på tal.

Historien om när jag besökte sjukhuset med en fluga i örat.

God squad lady: Praise Jesus! You won’t be saved without Jesus! You have to start believing in Jesus to be saved! Jesus will always be there for you!
Man 1: Would it be so awful if we pushed her out when the doors open?
Man 2: No. Jesus will save her.

på tv sa de att allting går att bota

Här står jag. Jag är rakryggad och jag hatar den kolsyrade känslan i venerna
liksom jag ensam försökte svälta bort min ensamhet;
för ensam ska ju vara stark?

De kallar dig för monster, säger att du sliter sönder mig. De säger att jag måste se att du vill skada. För mig är du det vackraste som finns.

Hur många gånger ska du vända mig ryggen? Hur många gånger ska jag säga att jag är okej ändå? Hur många gånger ska jag säga att jag klarar mig?

Egentligen så brister huden och själen sipprar ut,
så halkar små dansande saltvattenspärlor längs min kind när du går,
så sätter du eld på mina kinder,
det är ju bara så.

Det gör ont i mig att de kallar dig för sjukdom. Det gör ont i mig att de inte ser det vackra i det vi har, du och jag.

Du är det bästa jag vet, min vän. Men det river och sliter i mitt bröst. 

För jag vill ju bara ha dig lite mer
än vad du vill ha mig,
det är ju bara så. Jag får aldrig nog. Jag kommer aldrig att få nog.

Så jag står hellre ensam med min istid,
det som håller min rygg rak,
när du försvinner,
och ensam ska ju vara stark

för som ensam kan du inte lämna mig igen,
som ensam kan du inte ta ifrån mig det jag hoppas att du aldrig givit mig.

You float like a feather
In a beautiful world
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo

I don't care if it hurts
I want to have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

jag vill bara sprätta upp hela mig själv och utplåna vartenda tecken som någonsin funnits på att jag var, är och kommer att vara.

vartenda jävla fönster förvandlas till en enda äcklig enorm spegel.

 ”Du ser ut att må så mycket bättre”. Ja, jag ser ut som en michelingubbe, jag har gosiga kinder. men insidan är lika jäkla ful som alltid.

Vidrig morgon, vidrig eftermiddag, vidrig kväll, vidrig natt. fanns det någonting som var bra igår?

"det finns inget bärande argument som håller dig fast vid mantrat ”bara 2 kg till, sen räcker det.” 2 kg blir alltid till tre-fyra-fem-tio-artonhundratjugosju kg, hur planen från början än såg ut. tankarna lär inte bry sig om du har förlorat 20 kg eller 1 hg av dig själv, du får ändå inte väga ett gram mer än vad du gjorde när du vägde som minst (det är nog säkrast att gå ner lite till så att jag vet att jag i alla fall inte går upp nu. bara för att vara på den säkra sidan, liksom). Enda gången du vet att du har nått din botten är när du helt slutar upp med att andas."

sjukhuset är ett fängelse. eller nej.  JAG är mitt fängelse. det är mina revben som agerar galler åt min söndertrasade själ. jag får panik (du får panik för allt, Linnea) det inte spelar någon roll hur långt jag än flyr, tankarna kommer jag inte ifrån någonstans för du kan inte springa ifrån ditt eget medvetande.

jag vill bara sjunka ner i nåt stort svart hål nånstans, men inget sådant händer. tyvärr.