Jag vet allt om det vemodiga i att inte känna det som förväntas av en.

Ett svart hål, en koncentration av antimateria, som bara växer sig större och större tills den slutligen drar till sig och slukar allt i sin omgivning. Gör alla vävnader och muskler håglösa, hjärnan uppluckrat apatisk. Till slut kan man inte känna någonting alls. Bara ekon eller fragmentariska skuggor av något som eventuellt skulle kunna liknas vid någonting som en gång var en riktig känsla, men som inte är det längre. Man tappar bort sig själv, kamouflerar och gömmer undan det som en gång utgjorde kärnan i ens personlighet. Och känslorna låter sig gömmas, bäddas in i fett och försvinner i vecken under rynkor och valkar. Allting stannar upp, kapslas in och växer igen. Småningom lär man sig att hålla sig vid liv utan att egentligen leva. Att långsamt röra sig genom rum och över mattor, att smälta ihop med möblerna. Bli en del av sin egen inredning. Tills man återigen börjar fladdra runt med oroliga händer, känna över revben som står som parenteser runt hjärtat.  Och någonstans inom sig formuleras slutligen frågan, stavelse för stavelse; finns det verkligen ingenting mer?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...