Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad?

Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, min ångest. Man blir sjuk av att inte få vara normal.

Jag hade velat vränga kroppen ut&in och skrubba bort allt det onda med stålull

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Forma lerklumpen i nya, ovana modeller. Låta bli dumheter och dumtankar.

Jag måste våga. Rädslorna är så många. Funderingar över framtiden gnager och energin sinar. Föreställer mig ansikten, välkända och okända, granskande. Topp till tå. Ursäkter. Det här är jag. Någon vrider på huvudet, någon rör någon annans axel, någon viskar vad alla har på tungan. Odugling. Du har inte här att göra. Försvinn. Pinsam, patetisk, ute efter uppmärksamhet. Vi vet mer än du tror, sett mer än du tror. Så gå. Försvinn. Låt oss vara så som vi lät dig vara. Sedan låter jag dem vara. Vänder åter.

fortfarande vilsen, fortfarande fylld av självhat, ännu skamsen över mig själv.

Har gråtit så länge att jag inte känner igen mig själv; smal är inte lika med lycklig, men jag ska säga er att tjock och glad inte rimmar särskilt bra det heller!

Är gråtfärdig, och vill helst att dagen skall vara över innan den hinner ta fart.Tänker man samma tankar om och om och om igen verkar de växa fast. Det spelar ingen roll hur jag skakar på huvudet, de lossnar inte ändå.

Tittar på klockan var tredje minut, men dagen tar inte slut fortare för det. Känner frustration över orden som inte vill till. Jag vill skriva för er, allra helst om kärlek, och känna den där upprymdheten jag brukar känna när jag skrivit någonting fint, färgstarkt eller av betydelse. Men icke. Inga ord. Jag ekar. Känner mig tom. De få tankar som dyker upp studsar fram och tillbaka, framochtillbaka. Men orden, dem kommer inte.

Idag vill jag inte finnas till. Men imorgon kanske. Ja. Isåfall kan vi ju höras då.  

Sitter framför spegeln och studerar vem jag blivit

jag är livrädd. foten läker. sakta men den läker. Snart kan jag gå igen. Så småningom springa..det skrämmer mig att jag så småningom kommer att få träna igen. tusentals tankar plågar sönder mig om nätterna.

är jag redo för det här? gör jag det av rätt anledning? Jag vill inte att de ska se ut som det gjort innan - att jag inte kan ta mig igenom en dag utan dedär endorfinerna. Att behöva springa för att orka leva, för att sedan leva för att springa. Att bli beroende, överdriva och slutligen skapa ett tvång. Att öka takten, distansen, tiden: springa sönder fötter och slita ut muskler. Och sedan skräcken för vad som skulle ske om jag stannade hemma en dag.

Det är det som är mest tragiskt av allt. Att jag mått så dåligt under en så lång period att jag vant mig, accepterar smärtan och förbereder mig på att stå ut ett helt liv.

Låter mamma vagga mig till sömns och hålla om mig när jag inte längre har kontroll. Jag gråter mest. Lyssnar lite på musik när jag orkar, pratar med pappa i telefon, drömmer om ett liv annorlunda än dethär. Tappade inte bara motivationen häromdan, utan förlorade lusten till allt. Det snurrade för fort för och jag hann inte längre med.  

Du ser så trött ut säger du och jag ler med slutna ögonlock och biter sönder läpparna (det är bara förnamnet älskling, om du bara visste). Det är nämligen bara så att den här tröttheten som blivit kronisk håller på att förstöra precis allting och mina känslor ligger latent, insvepta i den här likgiltigheten. Allt bäddar för en katastrof och någonting går sönder snart, jag bara känner det på mig.

Hatar mina ambivalenta, tvåfiliga, återvändsgrändstankar.

Är så trött på det ologiska i att förstöra för sig själv, på att stirra in i vitt kakel och ner i avloppskrökar. Så trött på på ljudet av mina pennor som rispar papper när du sover, på att inte stå ut, på att inte orka. På att vilja i så väldigt många olika riktningar. Dör och återuppstår till synen av retuscherade tidningsbilder, till omslagsflickor och min egen midja i strumpyxor som skär in. Och parallellt med allt annat kommer bristen på sömn som känns som kemikalier i kroppen. Men, som vanligt - det här är jag och inte du.

Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. På riktigt: jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vi träffas på min sängkant, som så många kvällar förut.

Jag kramar din bortvända rygg och gör små universella tillgivenhetsrörelser med näsan mot din hals. Vi behöver inga ord, kunde lika gärna vara djur. Jag håller andan. Kanske är det lika bra att du inte ser mig nu, att du inte ser att jag gråter. För det är ju inte sorgligt. Bara vackert.

Händerna som håller i, håller om, håller fast runt din bröstkorg. Precis så som jag vill ha dig – närmare än det egentligen går, och allt annat blir oväsentligt, världen tonar över till svart och försvinner.

Som mörkret i mitt rum om nätterna när ingenting får komma emellan, när din hud övergår till min och allting vi gör synkroniseras: dina andetag, mina rörelser.

Det måste vara så. Känner dina knotiga axlar mot min hals, hur du kryper närmare i sömnen. Du räddar mig om och om igen och du har ingen aning.

Jag vet allt om det vemodiga i att inte känna det som förväntas av en.

Ett svart hål, en koncentration av antimateria, som bara växer sig större och större tills den slutligen drar till sig och slukar allt i sin omgivning. Gör alla vävnader och muskler håglösa, hjärnan uppluckrat apatisk. Till slut kan man inte känna någonting alls. Bara ekon eller fragmentariska skuggor av något som eventuellt skulle kunna liknas vid någonting som en gång var en riktig känsla, men som inte är det längre. Man tappar bort sig själv, kamouflerar och gömmer undan det som en gång utgjorde kärnan i ens personlighet. Och känslorna låter sig gömmas, bäddas in i fett och försvinner i vecken under rynkor och valkar. Allting stannar upp, kapslas in och växer igen. Småningom lär man sig att hålla sig vid liv utan att egentligen leva. Att långsamt röra sig genom rum och över mattor, att smälta ihop med möblerna. Bli en del av sin egen inredning. Tills man återigen börjar fladdra runt med oroliga händer, känna över revben som står som parenteser runt hjärtat.  Och någonstans inom sig formuleras slutligen frågan, stavelse för stavelse; finns det verkligen ingenting mer?