blä

Panik inuti.

Jag är så rädd så rädd så rädd. Så säger du jämt Linnea. Hela jävla tiden, ska du veta.

Jag är så arg så arg så arg. Det är du jämt Linnea. Hela jävla tiden.

Jag är så ledsen.

Mina tankar är thinner, fräter i tinningarna och insekter river och klöser i mitt bröst.

om jag förlorar dig

så förlorar jag synen

om jag förlorar dig

så har jag ingenting kvar

förlåt mig, men du är allt jag har

Och då kommer känslan
den smygande känslan
den enda jag inte rår på
Då stänger jag själen
klämmer ihjäl den
hittar en himmelsk drog

Jag vet precis hur det känns i mig och ändå blir det så svårt när jag ska beskriva. och så oändligt svårt att stå ut med.

Att älska en sjukdom är sjukt är bara dumt är alldeles för svårt att försöka förstå är alldeles för invecklat plågsamt tvångsmässigt men inristat i pannan och obegripligt svårt att släppa taget om. Mitt livs kärlek, är du.

Snö och sand i ögonen. jag blinkar mot en himmel av järn och gift och bly.

Och din klänning är som trasor i min hand
Jag vill ha dig, du är min du är bara min
Du är så vacker Och du lämnar inga fotspår ens i sand.

Jag vill ha dig, du är min du är bara min. Jag vill ha dig, jag är din jag är bara din.

Ibland önskar jag att jag kunde plocka ur hjärnan och fylla tomrummet med sågspån.

Kanske skulle man kunna tvätta den och vrida ur den som en svamp.

Det dunkar och dånar innanför tinningen.

Jag önskar att det ändå kunde synas, det där svarta kläggiga som finns inuti i mig. Min kropp matchar inte med min insida. Min insida svälter, medan min utsida snabbt blir större och större. Blir enorm.

Hur går det ihop?

Kanske skulle man ta och klippa av alla fingrarna med en bultsax..chopchop..så de inte är där och klämmer och nyper hela tiden, påpekar hur fet jag blivit, visar alla ställen för spegeln. Skvallrar. Hånar. Hatar.

dags att åka tillbaka till kliniken. jag vill inte.

det gör ont det skaver i hjärnbarken och svider någonstans långt bak.

ögonen värker och läpparna är kalla. jag är livrädd. dödsrädd.

Det kallas chocktillstånd
när orden bränns
inpå bara skinnet
och gång på gång mot asfalten
varför skrapa kinden mot väggarna
klämma fingrar i dörrarna
när benen
alltid bär tillbaka hit
för att presentera ett svin

Det kallas chocktillstånd
när tankar känns
och skär som bitar av glas
små, små sår under linningen
varför är du som jag
mot väggarna
står tvekande vid dörrarna
när benen alltid skakar dig tillbaka hit
för att presentera ett svin

Värre än så här kan det aldrig nånsin bli
Det enda spegeln visar är en grym, grym min

Hur kan du va så skuren skalad och ändå va vid liv?

Värre än så här kan det aldrig nånsin bli
Värre än så här så vill jag inte finnas till  

Hon är min värsta fiende och min bästa vän. Hon är det enda jag någonsin älskat och det enda jag någonsin hatat. Tillsammans klarar vi allt du och jag. Vi struntar i vad dom säger. Det är du och jag nu och ingenting kan någonsin ta dig ifrån mig. Du lovade att föralltid stanna och jag har aldrig blivit så rädd.

Fattar du att du skrämmer mig så in i helvete?! Jag hatar dig ditt jävla monster. Jag dör. Det går långsamt men jag dör.

Tillsammans strävar vi mot ett mål. Vi ska dö du och jag. Och för evigt känns så jävla långt och ibland vill jag bara strypa dig. Förstår du det att jag hatar dig och lämna mig ifred din jävla dåre vad tjänar det till att svälta för att överleva när att överleva är att dö?