Vill vara någon annan. Vill, vill vara någon annan.

För det funkar inte längre. Det går inte över. Det blir inte bra. Min hud är trött av pessimism, färg och sömnsvårighet och venerna slitna av stress som går runt. Men mest av allt hatar jag att jag låter allt det här förstöra mig, göra mig till en person jag bara inte kan tycka om. Med sekundvisare som lossnar som insektsvingar, ett trasigt kraftverk som går på tomgång går jag sönder i små cirklar och jag bygger luftslott av damm. Allt har sagts förut och ska sägas igen.

Det blir inte bra. Jag är ledsen. Trots att jag försöker och trots att jag låter bli. Trots alla undanflykter som blivit rutiner, som blivit permanenta, som vuxit fast. Ser ut på regniga december och tänker på allt jag önskar att jag kunde sluta tänka på. På allting jag skulle vilja prata om men inte kan säga till någon. Och det är min hemlighet: att jag är för stolt för att släppa någon nära, för svag för att ta mig igenom.

Ångesten är som tusen armar. De sträcker sig efter mig. De håller fast mig. De kramar mig. De stryper mig.

Och nu är det jul och alla ska vara glada.

Fastnar i förutbestämda tankemönster och kan inte hålla mig till uppgiften kletar fast med hjärtat någonstans i sekundvisaren som kör över mig kan inte koncentrera mig kan inte bli vän med tiden kan inte kan inte kan inte och herregud det är så himla mycket jag inte kan och inte gör och det finns så väldigt mycket som jag ångrar så väldigt mycket men trots allt så är jag bara en produkt av mitt eget tänkande ingenting annat än olika versioner av en och samma sammanfattning precis som jag alltid upprepar mig själv i ett eller kanske rättare sagt flera försök att bli tydligare och jag hatar mig själv har jag sagt det förut ja det har jag och jag säger det igen med eftertryck om du nu hade kunnat höra min röst skulle du ha hört att jag säger det med eftertryck: jag hatar mig själv och allting jag gör allting jag inte gör och att jag alltid är mina handlingar all den här existentiella ångesten och lalalalalala igen vill inte höra vill inte vara vill inte finns allting borde bara försvinna eller kanske inte jag överreagerar så jävla mycket men fuck you fuck det här.

Letar och försöker hitta anledningen hitta tröst i det som kanske skulle kunna vara rätt ändå nej nu ljög jag jag letar alltid efter det motsatta efter det som är fel det som kognitiv psykologi skulle älska att bevisa att jag försöker bevisa genom att tänka och resonera smalspårigt med en förutbestämd utgångspunkt men det är ju så det är det är ju för i helvete så det är och jag får inte ens någon ro av att skriva här får inte ens lugn av att kräkas över tangentbordet det finns ingen Gud det finns ingen Gud och gud vad jag inte orkar med det här - mig själv och min egen jävla självbekräftelse mina steg mot något sorts förverkligande som är dödsdömt redan från början för egentligen så vet jag ju - de där timmarna som jag bara totalt slängde bort på att försöka vara duktig allt det som fick mig att gråta efteråt det var ju bara några löjliga meningar som aldrig kom med bara några inslag i min perceptionsförmåga och hastigheten på mina handledsrörelser det är ju inte det det handlar om egentligen det är ju inte det utan bara det faktum att jag har gjort fel att jag har misslyckats och att det gör att jag inte står ut med att leva med mig själv.

helvete. Växlar ångest och panik med vitt radiobrus.

hur spenderar du din fredagskväll?

hos mig skriker de utanför dörren.

hos mig bryter sig mamma in i badrummet med en sax.

hos mig diskuteras tvångsinläggning på psyk i Idol-pausen.

hos mig pratar de i telefonen med behandlare sent på kvällen. för kanske är hon inte vid liv när det är dags att åka tillbaka till kliniken.

kanske får hon inte vara kvar, inte fortsätta. kanske måste hon avbryta för att ligga med bälte och dygnet-runt-bevakning.

kanske måste hon tillbaka till det där stället med dom vita väggarna och sjuka tankarna igen.

hos mig gråter alla.

hos mig är alla livrädda. dödsrädda kanske.

och allt som finns i mitt huvud är HERREGUD VAD VÄRDELÖS JAG KÄNNER MIG NU NÄR JAG FÖRSÖKTE VISA ATT JAG KAN OCH ÄNDÅ INTE KUNDE

visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?

- mina ögon är vatten, mina ögon är vatten, mina ögon är vatten -
 

-Du är så stark, Linnea, säger du.
Men när du stänger min dörr varje kväll blir jag liten och ensamt rädd så att galongummihuden du beundrar mig
för knottrar sig och hjälten dör, faller ner mellan plankorna med ett målbrottspip som alltid överröstas av regnet.

Samlar mod här i mitt bröst, drar efter andan, tvingar upp hjälten på knä och stiger ut. Att du aldrig ser.
 Bara hennes höjda haka, men aldrig strupen hon samtidigt blottar. Inte ögonen av förakt som egentligen är sorg.

Varje gång är en första gång, första gången varje gång och du ser ingenting och du hör ingenting OCH DU MÄRKER
JU INGENTING: sätter mig på en pidestal, i en glasmonter, vinkar åt mina nävar som bankar på dess plana fiberplastsyta
– detäringenfaramedmigälsklingdetärverkligeningenfar
aallsmedmigkallamigvadduvilljagärsåstarksåouppnågl
igthögjag -
(i skuggan av din vrist skär hjälten av sig halsen; ingen hör hennes huvud som faller till marken. I mig är ljudet öronbedövande).

Mina tankar är thinner/sprit/aceton, men min gummihud håller tätt och hela det här havet i mig stannar innanför. Tro mig vännen,
 jag är stark med mitt hjärta som går sönder, jag är din i ett skyltfönster. Och så slutligen, från min kuvös till din; hör du hur jag älskar dig?
Jag sover dåligt med min kuddbiograf – världens mest produktiva med skräckfilmsscenarion som avbyter varandra – och jag är dindindin i natt
 i kväll bakom Hollywood-tänder och läppar av collagen, jag är dindindin på låtsas på riktigt, jag är dindindin och precis så naiv och intelligent beräknande
som man måste vara för att orka överleva, som man måste vara för att kunna blunda, knipa igen ögonen och våga låta bli att öppna. Med min mun
som ett sår, en avgrund, ett hål som skriker ut ditt namn, med små hål av sprit i venerna; det är så mycket som färgar mig och vi har små penslar till
att måla in mig i ett hörn.

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand
 
  

Imorgon bitti är det dags att åka tillbaka till kliniken igen. Jag vill inte. Snälla låt mig slippa.

Ingenting känns längre och i bröstet trängs den här molande klaustrofobin och paniken över att ha förlorat sig själv. Jag minns fortfarande ditt ansikte, du vet, det som fick mig att känna mig så besegrad? Och fortfarande förbannar jag mig själv över att jag är så svag, så feg och kanske kommer jag att förlora dig också. Förlora allt i det här virrvarret av saker som inte blir som de ska. Det är så himla svårt att vara till lags, vet du? Försöker tvinga mina revben att täcka över allt som gör ont, hålla inne men glipor och mellanrum blir för stora och allting sipprar ut.

Gör precis allting som automatiskt gör det lite lite svårare för mig själv att tycka om mig.

Jag får ont i huvudet av allt tänk som bråkar i mig.

Har den här äckliga känslan i magen och vill så väldigt gärna kunna säga något som betyder utan att överhuvudtaget lyckas alls. Du ser så trött ut säger du och jag ler med slutna ögonlock och biter sönder läpparna (det är bara förnamnet älskling, om du bara visste). Det är nämligen bara så att den här tröttheten som blivit kronisk håller på att förstöra precis allting och mina känslor ligger latent, insvepta i den här likgiltigheten. Allt bäddar för en katastrof och någonting går sönder snart, jag bara känner det på mig.

Jag ligger vaken hela natten och tänker på saker jag inte borde tänka på, säger saker jag bara ångrar när du vänder dig om i mörkret. Allt det du säger när du tror att jag inte hör, sättet du kartlägger mina rörelser och lär dig förstå innebörden av storleken på mina pupiller.

Tänk inte så säger du och när du ser mig i ögonen så vet jag någonstans att du vet, trots att jag inte vill att det ska vara så.

Jag rasar upp i vikt snabbare och snabbare. Snart känner ni inte igen mig alls.

Jag vill dö jag vill dö jag vill dö.

snälla låt mig bara få dö