Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en sufflös som rabblar replikerna i förväg till skådespelarna under en teaterpjäs. Jag tänker att om det här är en skada så ska jag bära alla våra ärr och blåmärken med stolthet; alla osynliga små hudminnen från hur du brukade ta i mig, känslan av att överbygga alla avstånd, all ensamhet, allt som gjorde ont. Jag tänker att vad som än händer så älskar jag dig.

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje upprepad mening, varje förbittrat tonläge och alla stämningsväxlingar hamnar inom din radar och jag vet att det lämnar spår. Du förtjänar ju inte det här. Det enda du gjort dig skyldig till är att bry dig för mycket, och trots att jag hatar att jag gör det, så kan jag inte låta bli att utnyttja det - för att jag ska känna mig behövd? För att göra allting lite lite värre? För att förstöra mig själv?

Med lika delar självförakt, skuldbeläggning och förtvivlan lyckas jag balanser mina utbrott, portionera ut dem.

Jag    vet att jag utmanar ödet, vet att jag är orättvis/destruktiv/hemsk, men intalar mig att det bara måste vara så. Att jag skjuter bort den enda människa jag någonsin behövt, som jag någonsin kommer att behöva, att jag gör mig omöjlig. Jag förgiftar mitt intellekt och med kniven mot strupen förlåter jag mördaren, låter sanningen bli blind. I ultra rapid ser jag framtidsfilmen då du går i från mig och HELVETESJÄVLASKITFANPISSÄCKELHORA vad ont det gör när jag passerar mig gränsen då allting går sönder.

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier och mina försök att bygga barriärer för att skydda mig själv. Allt är en kamp för att slippa ta ansvar, att begränsa sina möjligheter att lyckas, att förstöra för sig själv innan man kommit någonstans för att slippa falla så hårt. Jag är en invandrare som inte lärt sig språket, som inte vågar anpassa sig, som vägrar släppa sin kultur (för att det är det enda jag har kvar som fortfarande är mitt). Som bygger murar mot den värld som egentligen kunde ha varit min bara för att kunna säga "vad var det jag sa?" efteråt, för att kunna njuta av sin bitterljuva hämnden mot sig själv.