"It's common knowledge that you've been dead for a while
It's well known that the cross is only a burden with pains and trials
But then again how come my shoes are so light
How come I can walk for miles
And still just love you

We have to prove that our love is real over and over again
But let them think what they want 'cause I know it will never end
Because I know when it began
And my heart still beats twice as fast whenever you walk by
'Cause I still love you"

lyssnar på blindside och tänker ältar andas in andas inte längre väntar på allt som ska rasa och så rasar allt och jag märker ingenting för ingenting känns längre mer än du jag lovar att det är sista gången nu jag ska inte mer jag vet att jag alltid säger så men nu är det sista gången jag ska inte mer är du ledsen nu det var inte meningen att du skulle bli ledsen men jag gör allting fel förlåt och egentligen är det löjligt hur orkar jag hålla på såhär egentligen jag orkar ju egentligen inte alls men det känns liksom som att jag måste förlåt igen

jag vill inte åka imorgon 

"This deadwish crawling in our mind
Well I know I got mind
Together baby we will die

I keep my smile up, for all time
I do because you mind

Get stronger next time in line
But with you it's something else
That keeps me loving you
Should you leave before me
Over your ash I'll weep and then I'll die"

Hon är min värsta fiende och min bästa vän. Hon är det enda jag någonsin älskat och det enda jag någonsin hatat. Tillsammans klarar vi allt du och jag. Vi struntar i vad dom säger. Det är du och jag nu och ingenting kan någonsin ta dig ifrån mig. Du lovade att föralltid stanna och jag har aldrig blivit så rädd.

Fattar du att du skrämmer mig så in i helvete?! Jag hatar dig ditt jävla monster. Jag dör. Det går långsamt men jag dör.

Tillsammans strävar vi mot ett mål. Vi ska dö du och jag. Och för evigt känns så jävla långt och ibland vill jag bara strypa dig. Förstår du det att jag hatar dig och lämna mig ifred din jävla dåre vad tjänar det till att svälta för att överleva när att överleva är att dö?

"Well I told you again and again
With you it's something else "

skrämde jag dig nu? Förlåt, jag är bara så trött.

Sick and tired of beeing sick and tired

Jag är så trött att ögonen faller sönder, blir till slipdamm som skaver hornhinnan och alla tankar skruvar sig inåt bak mot pannan, skapar övertryck och går itu.

Jag räknar centimetrarna av lår som tillkommer trots att jag inte alls vill det

och jag är ledsen att behöva säga det, men du får förlåta mig för det också.

Och jag skäms så mycket hela tiden, täcker över kinderna och ögonen med handen när du inte tittar och när du tittar och nästan hela tiden annars också utan att riktigt kunna låta bli eller veta varför. Förutom när du blundar, för bara då är jag säker.

Mina hemligheter är alldeles för många och alldeles för tunga.

Den här är en ensamhet som ingen kan namnet på trots att vi träffas så ofta och nära är den aldrig längre ifrån än inom nästan-räckhåll och du måste förstå det älskling, du bara måste.

Jag är ledsen.
 

Jag är så rädd. Jag är så rädd att du ska gå sönder av alla mina tankar.

Och just då är det enda som finns i hela världen din hand som trevar i mörkret när jag tvekar. För jag kan inte låta bli. Du vet att jag skulle bli blind för dig.

Du kan drunkna i mina ögon, men inte romantiskt. Bara nattsvart, kallt och med tillhörande andningssvårigheter.

på tv sa de att allting går att bota

Här står jag. Jag är rakryggad och jag hatar den kolsyrade känslan i venerna
liksom jag ensam försökte svälta bort min ensamhet;
för ensam ska ju vara stark?

De kallar dig för monster, säger att du sliter sönder mig. De säger att jag måste se att du vill skada. För mig är du det vackraste som finns.

Hur många gånger ska du vända mig ryggen? Hur många gånger ska jag säga att jag är okej ändå? Hur många gånger ska jag säga att jag klarar mig?

Egentligen så brister huden och själen sipprar ut,
så halkar små dansande saltvattenspärlor längs min kind när du går,
så sätter du eld på mina kinder,
det är ju bara så.

Det gör ont i mig att de kallar dig för sjukdom. Det gör ont i mig att de inte ser det vackra i det vi har, du och jag.

Du är det bästa jag vet, min vän. Men det river och sliter i mitt bröst. 

För jag vill ju bara ha dig lite mer
än vad du vill ha mig,
det är ju bara så. Jag får aldrig nog. Jag kommer aldrig att få nog.

Så jag står hellre ensam med min istid,
det som håller min rygg rak,
när du försvinner,
och ensam ska ju vara stark

för som ensam kan du inte lämna mig igen,
som ensam kan du inte ta ifrån mig det jag hoppas att du aldrig givit mig.

man vänjer sig nog