Jag är så trött att ögonen faller sönder, blir till slipdamm som skaver hornhinnan och alla tankar skruvar sig inåt bak mot pannan, skapar övertryck och går itu.

Jag räknar centimetrarna av lår som tillkommer trots att jag inte alls vill det

och jag är ledsen att behöva säga det, men du får förlåta mig för det också.

Och jag skäms så mycket hela tiden, täcker över kinderna och ögonen med handen när du inte tittar och när du tittar och nästan hela tiden annars också utan att riktigt kunna låta bli eller veta varför. Förutom när du blundar, för bara då är jag säker.

Mina hemligheter är alldeles för många och alldeles för tunga.

Den här är en ensamhet som ingen kan namnet på trots att vi träffas så ofta och nära är den aldrig längre ifrån än inom nästan-räckhåll och du måste förstå det älskling, du bara måste.

Jag är ledsen.