Hatar mina ambivalenta, tvåfiliga, återvändsgrändstankar.

Är så trött på det ologiska i att förstöra för sig själv, på att stirra in i vitt kakel och ner i avloppskrökar. Så trött på på ljudet av mina pennor som rispar papper när du sover, på att inte stå ut, på att inte orka. På att vilja i så väldigt många olika riktningar. Dör och återuppstår till synen av retuscherade tidningsbilder, till omslagsflickor och min egen midja i strumpyxor som skär in. Och parallellt med allt annat kommer bristen på sömn som känns som kemikalier i kroppen. Men, som vanligt - det här är jag och inte du.

Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. På riktigt: jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vi träffas på min sängkant, som så många kvällar förut.

Jag kramar din bortvända rygg och gör små universella tillgivenhetsrörelser med näsan mot din hals. Vi behöver inga ord, kunde lika gärna vara djur. Jag håller andan. Kanske är det lika bra att du inte ser mig nu, att du inte ser att jag gråter. För det är ju inte sorgligt. Bara vackert.

Händerna som håller i, håller om, håller fast runt din bröstkorg. Precis så som jag vill ha dig – närmare än det egentligen går, och allt annat blir oväsentligt, världen tonar över till svart och försvinner.

Som mörkret i mitt rum om nätterna när ingenting får komma emellan, när din hud övergår till min och allting vi gör synkroniseras: dina andetag, mina rörelser.

Det måste vara så. Känner dina knotiga axlar mot min hals, hur du kryper närmare i sömnen. Du räddar mig om och om igen och du har ingen aning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...