när tänker svullnaden ge sig?

och när tänker jag skärpa mig?

Jag är så jävla förvirrad. Så jävla rädd.

Jag vill göra precis som förut. Det funkade väl? Visst gjorde det?

Det känns som att jag rasar i vikt - fast åt fel håll. Allt är fel.

Hon är min bästa vän och min värsta fiende. Jag hatar henne. Jag älskar henne. Hon tog mitt liv och hon är allt jag har.

Hon lovade mig att vi alltid skulle vara tillsammans. Vi mot världen. Föralltid. Jag kan ju inte svika.

.."en del människor är för dumma för att ha ångest. det är smart"..

Jag tittar på Pippi Långstrump på tv. De badar...och Annika sitter i strandkanten och tvättar sig med tvål. Var fick hon den ifrån? Och varför?! Pippi säger att hon tror att Annika kommer att jobba på Renhållsningsverket när hon blir stor. 

Tommy skrattar jättekonstigt.

 Jag är trött och kall och gnällig.

Min vätskebalans är helt rubbad och jag är svullen överallt. jättekul. Jag känner mig ju inte mindre tjock direkt.

skitfan.

vaknar med asfalt i luftrören.

jag har tillbringat alldeles för många nätter på samma sätt. jag kan det här utantill nu.

"Ser bilder på någon som en gång var jag, men som inte är det längre.
Fotografier är som speglar utan tidsuppfattning.
Som visar samma genuppsättning i olika upplagor,
olika personer med samma namn som under tiden långsamt skiftar över i varandra.
Transparenta lager av människor som ligger ovanpå varandra i en försluten tidskapsel,
men som var och en är främmande för varandra.
Jag skäms över henne.
Hon som var jag men inte är längre.
Jag skäms och jag avundas.
Vill byta bort mitt hår och alla mina ögonfransar
knäna
naglarna
vartenda finger
för att få vara hon igen.
Men det går ju inte, förstås.
Ibland önskar jag att det  gick att vara mindre realistisk."

jag kan så mycket bättre.

Jag sitter på sängen. Jonas har precis åkt och det är alldeles för tyst egentligen gör det faktiskt nästan ont i öronen och varför sitter ångesten som en äcklig gegga i magen, bröstet, huvudet hela tiden men värst på natten och på dagen i och för sig vänjer man sig kanske eftersom det aldrig går över.

Det går aldrig över.

Men jag tänker positivt. Det ska man ju, har jag hört.

Hemma igen. 

Jag är förvirrad och livrädd. Dödsrädd.

Invirad i mardrömmar och skrikiga färger.

Jag fortsätter att tappa kontrollen. Jag förlorar nu.

Victoria, Amanda och Elena flyttar. Samtidigt. Jag kan inte förklara hur det känns i mig..men jag faller liksom. Vet ni hur det känns när man drömmer att man faller och vaknar med ett ryck? Svettig, rädd och med bultande hjärta. Ungefär så. Nästan precis så.

Nu börjar innebandysäsongen efter den långa försäsongsträningen. Jag är inte med.

jävla skitfan.

nu åker jag tillbaka till kliniken i Mora.

Jag kommer inte ha tillgång till något internet där så jag återkommer om jag skulle överleva.

önskar att J kunde följa med.

puss på det