vaknar med asfalt i luftrören.

jag har tillbringat alldeles för många nätter på samma sätt. jag kan det här utantill nu.

"Ser bilder på någon som en gång var jag, men som inte är det längre.
Fotografier är som speglar utan tidsuppfattning.
Som visar samma genuppsättning i olika upplagor,
olika personer med samma namn som under tiden långsamt skiftar över i varandra.
Transparenta lager av människor som ligger ovanpå varandra i en försluten tidskapsel,
men som var och en är främmande för varandra.
Jag skäms över henne.
Hon som var jag men inte är längre.
Jag skäms och jag avundas.
Vill byta bort mitt hår och alla mina ögonfransar
knäna
naglarna
vartenda finger
för att få vara hon igen.
Men det går ju inte, förstås.
Ibland önskar jag att det  gick att vara mindre realistisk."

jag kan så mycket bättre.