Jag sitter på sängen. Jonas har precis åkt och det är alldeles för tyst egentligen gör det faktiskt nästan ont i öronen och varför sitter ångesten som en äcklig gegga i magen, bröstet, huvudet hela tiden men värst på natten och på dagen i och för sig vänjer man sig kanske eftersom det aldrig går över.

Det går aldrig över.

Men jag tänker positivt. Det ska man ju, har jag hört.