Det är det som är mest tragiskt av allt. Att jag mått så dåligt under en så lång period att jag vant mig, accepterar smärtan och förbereder mig på att stå ut ett helt liv.

Låter mamma vagga mig till sömns och hålla om mig när jag inte längre har kontroll. Jag gråter mest. Lyssnar lite på musik när jag orkar, pratar med pappa i telefon, drömmer om ett liv annorlunda än dethär. Tappade inte bara motivationen häromdan, utan förlorade lusten till allt. Det snurrade för fort för och jag hann inte längre med.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...