Det är det som är mest tragiskt av allt. Att jag mått så dåligt under en så lång period att jag vant mig, accepterar smärtan och förbereder mig på att stå ut ett helt liv.

Låter mamma vagga mig till sömns och hålla om mig när jag inte längre har kontroll. Jag gråter mest. Lyssnar lite på musik när jag orkar, pratar med pappa i telefon, drömmer om ett liv annorlunda än dethär. Tappade inte bara motivationen häromdan, utan förlorade lusten till allt. Det snurrade för fort för och jag hann inte längre med.