Fastnar i förutbestämda tankemönster och kan inte hålla mig till uppgiften kletar fast med hjärtat någonstans i sekundvisaren som kör över mig kan inte koncentrera mig kan inte bli vän med tiden kan inte kan inte kan inte och herregud det är så himla mycket jag inte kan och inte gör och det finns så väldigt mycket som jag ångrar så väldigt mycket men trots allt så är jag bara en produkt av mitt eget tänkande ingenting annat än olika versioner av en och samma sammanfattning precis som jag alltid upprepar mig själv i ett eller kanske rättare sagt flera försök att bli tydligare och jag hatar mig själv har jag sagt det förut ja det har jag och jag säger det igen med eftertryck om du nu hade kunnat höra min röst skulle du ha hört att jag säger det med eftertryck: jag hatar mig själv och allting jag gör allting jag inte gör och att jag alltid är mina handlingar all den här existentiella ångesten och lalalalalala igen vill inte höra vill inte vara vill inte finns allting borde bara försvinna eller kanske inte jag överreagerar så jävla mycket men fuck you fuck det här.

Letar och försöker hitta anledningen hitta tröst i det som kanske skulle kunna vara rätt ändå nej nu ljög jag jag letar alltid efter det motsatta efter det som är fel det som kognitiv psykologi skulle älska att bevisa att jag försöker bevisa genom att tänka och resonera smalspårigt med en förutbestämd utgångspunkt men det är ju så det är det är ju för i helvete så det är och jag får inte ens någon ro av att skriva här får inte ens lugn av att kräkas över tangentbordet det finns ingen Gud det finns ingen Gud och gud vad jag inte orkar med det här - mig själv och min egen jävla självbekräftelse mina steg mot något sorts förverkligande som är dödsdömt redan från början för egentligen så vet jag ju - de där timmarna som jag bara totalt slängde bort på att försöka vara duktig allt det som fick mig att gråta efteråt det var ju bara några löjliga meningar som aldrig kom med bara några inslag i min perceptionsförmåga och hastigheten på mina handledsrörelser det är ju inte det det handlar om egentligen det är ju inte det utan bara det faktum att jag har gjort fel att jag har misslyckats och att det gör att jag inte står ut med att leva med mig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...