- mina ögon är vatten, mina ögon är vatten, mina ögon är vatten -
 

-Du är så stark, Linnea, säger du.
Men när du stänger min dörr varje kväll blir jag liten och ensamt rädd så att galongummihuden du beundrar mig
för knottrar sig och hjälten dör, faller ner mellan plankorna med ett målbrottspip som alltid överröstas av regnet.

Samlar mod här i mitt bröst, drar efter andan, tvingar upp hjälten på knä och stiger ut. Att du aldrig ser.
 Bara hennes höjda haka, men aldrig strupen hon samtidigt blottar. Inte ögonen av förakt som egentligen är sorg.

Varje gång är en första gång, första gången varje gång och du ser ingenting och du hör ingenting OCH DU MÄRKER
JU INGENTING: sätter mig på en pidestal, i en glasmonter, vinkar åt mina nävar som bankar på dess plana fiberplastsyta
– detäringenfaramedmigälsklingdetärverkligeningenfar
aallsmedmigkallamigvadduvilljagärsåstarksåouppnågl
igthögjag -
(i skuggan av din vrist skär hjälten av sig halsen; ingen hör hennes huvud som faller till marken. I mig är ljudet öronbedövande).

Mina tankar är thinner/sprit/aceton, men min gummihud håller tätt och hela det här havet i mig stannar innanför. Tro mig vännen,
 jag är stark med mitt hjärta som går sönder, jag är din i ett skyltfönster. Och så slutligen, från min kuvös till din; hör du hur jag älskar dig?
Jag sover dåligt med min kuddbiograf – världens mest produktiva med skräckfilmsscenarion som avbyter varandra – och jag är dindindin i natt
 i kväll bakom Hollywood-tänder och läppar av collagen, jag är dindindin på låtsas på riktigt, jag är dindindin och precis så naiv och intelligent beräknande
som man måste vara för att orka överleva, som man måste vara för att kunna blunda, knipa igen ögonen och våga låta bli att öppna. Med min mun
som ett sår, en avgrund, ett hål som skriker ut ditt namn, med små hål av sprit i venerna; det är så mycket som färgar mig och vi har små penslar till
att måla in mig i ett hörn.

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand