Imorgon bitti är det dags att åka tillbaka till kliniken igen. Jag vill inte. Snälla låt mig slippa.

Ingenting känns längre och i bröstet trängs den här molande klaustrofobin och paniken över att ha förlorat sig själv. Jag minns fortfarande ditt ansikte, du vet, det som fick mig att känna mig så besegrad? Och fortfarande förbannar jag mig själv över att jag är så svag, så feg och kanske kommer jag att förlora dig också. Förlora allt i det här virrvarret av saker som inte blir som de ska. Det är så himla svårt att vara till lags, vet du? Försöker tvinga mina revben att täcka över allt som gör ont, hålla inne men glipor och mellanrum blir för stora och allting sipprar ut.

Gör precis allting som automatiskt gör det lite lite svårare för mig själv att tycka om mig.

Jag får ont i huvudet av allt tänk som bråkar i mig.

Har den här äckliga känslan i magen och vill så väldigt gärna kunna säga något som betyder utan att överhuvudtaget lyckas alls. Du ser så trött ut säger du och jag ler med slutna ögonlock och biter sönder läpparna (det är bara förnamnet älskling, om du bara visste). Det är nämligen bara så att den här tröttheten som blivit kronisk håller på att förstöra precis allting och mina känslor ligger latent, insvepta i den här likgiltigheten. Allt bäddar för en katastrof och någonting går sönder snart, jag bara känner det på mig.

Jag ligger vaken hela natten och tänker på saker jag inte borde tänka på, säger saker jag bara ångrar när du vänder dig om i mörkret. Allt det du säger när du tror att jag inte hör, sättet du kartlägger mina rörelser och lär dig förstå innebörden av storleken på mina pupiller.

Tänk inte så säger du och när du ser mig i ögonen så vet jag någonstans att du vet, trots att jag inte vill att det ska vara så.