Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje upprepad mening, varje förbittrat tonläge och alla stämningsväxlingar hamnar inom din radar och jag vet att det lämnar spår. Du förtjänar ju inte det här. Det enda du gjort dig skyldig till är att bry dig för mycket, och trots att jag hatar att jag gör det, så kan jag inte låta bli att utnyttja det - för att jag ska känna mig behövd? För att göra allting lite lite värre? För att förstöra mig själv?

Med lika delar självförakt, skuldbeläggning och förtvivlan lyckas jag balanser mina utbrott, portionera ut dem.

Jag    vet att jag utmanar ödet, vet att jag är orättvis/destruktiv/hemsk, men intalar mig att det bara måste vara så. Att jag skjuter bort den enda människa jag någonsin behövt, som jag någonsin kommer att behöva, att jag gör mig omöjlig. Jag förgiftar mitt intellekt och med kniven mot strupen förlåter jag mördaren, låter sanningen bli blind. I ultra rapid ser jag framtidsfilmen då du går i från mig och HELVETESJÄVLASKITFANPISSÄCKELHORA vad ont det gör när jag passerar mig gränsen då allting går sönder.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...

fortfarande vilsen, fortfarande fylld av självhat, ännu skamsen över mig själv. Har gråtit så länge att jag inte känner igen mig själv; smal är inte lika med lycklig, men jag ska säga er att tjock och glad inte rimmar särskilt bra det heller! ...