jag vill bara sprätta upp hela mig själv och utplåna vartenda tecken som någonsin funnits på att jag var, är och kommer att vara.

vartenda jävla fönster förvandlas till en enda äcklig enorm spegel.

 ”Du ser ut att må så mycket bättre”. Ja, jag ser ut som en michelingubbe, jag har gosiga kinder. men insidan är lika jäkla ful som alltid.

Vidrig morgon, vidrig eftermiddag, vidrig kväll, vidrig natt. fanns det någonting som var bra igår?

"det finns inget bärande argument som håller dig fast vid mantrat ”bara 2 kg till, sen räcker det.” 2 kg blir alltid till tre-fyra-fem-tio-artonhundratjugosju kg, hur planen från början än såg ut. tankarna lär inte bry sig om du har förlorat 20 kg eller 1 hg av dig själv, du får ändå inte väga ett gram mer än vad du gjorde när du vägde som minst (det är nog säkrast att gå ner lite till så att jag vet att jag i alla fall inte går upp nu. bara för att vara på den säkra sidan, liksom). Enda gången du vet att du har nått din botten är när du helt slutar upp med att andas."

sjukhuset är ett fängelse. eller nej.  JAG är mitt fängelse. det är mina revben som agerar galler åt min söndertrasade själ. jag får panik (du får panik för allt, Linnea) det inte spelar någon roll hur långt jag än flyr, tankarna kommer jag inte ifrån någonstans för du kan inte springa ifrån ditt eget medvetande.

jag vill bara sjunka ner i nåt stort svart hål nånstans, men inget sådant händer. tyvärr.

för att bli älskad

och så rasar allt igen.

Som om någon stuckit hål på min bröstkorg
Det känns som om det inte spelar någon roll vad jag gör för det blir bara fel och så länge som jag finns så kommer andra att må dåligt.

Morgonen, dagen, kvällen och natten är värst. Annars är det lugnt.

Att klä på sig, gå förbi spegeln, att duscha är ett världskrig.

Men jag måste ju.

Och säg inte att du vet hur det är,
säg inte att du vet att du kan för du har inte varit där jag är nu,
säg inte att du vet hur jag mår.

För ingen förstår.

Varför kan ingen hjälpa mig? Varför kommer ingen och hjälper mig?

Men egentligen så vet jag ju vid det här laget;
problemet är inte att jag inte får någon hjälp
utan bara att jag inte kan ta emot den.

Jag vet inte hur länge till jag klarar av det här,
men hur många gånger har jag väl inte tänkt det?
Eran bitterhet är befogad, men ändå –
jag önskar att vi kunde se ut genom fönstren, prata lite mer om vädret.

Jag vet vad du ska säga och du har sagt det förut 

jag mår så väldigt mycket sämre nu än vad jag gjorde för bara en liten stund sen,
men jag säger ingenting, det gör jag aldrig.
Bara spricker lite till inombords. 

Varför kan du inte förlåta mig?

Jag vet, förlåt. Jag vet ju varför. Förlåt.

räknar och mäter. vad kommer efter kvadriljon?

pulsen är alldeles för hög för terapirummets färgglada gardiner.

händerna skakar alldeles för våldsamt för minsta tillåten lågaktivitet.

orden på tungan skulle bara riva sönder alla neutrala samtalsämnen.

rösterna skriker alldeles för högt och stänger flykten in i sömnen.

allt jag ser är hud som spänner, snart spricker jag väl?

växer jag? sväller och blir allt större?

det känns som att jag vandrar omkring likt en sumobrottare, bärande på tusentals kilo. jag är less på det.

jag känner mig så smutsig.

jag känner mig så instängd.

allt som är inuti. det är äckligt.

jag vill känna mig tom. jag vill känna mig ren.

ljug för mig och säg att du tycker om mig i alla fall.