jag vill bara sprätta upp hela mig själv och utplåna vartenda tecken som någonsin funnits på att jag var, är och kommer att vara.

vartenda jävla fönster förvandlas till en enda äcklig enorm spegel.

 ”Du ser ut att må så mycket bättre”. Ja, jag ser ut som en michelingubbe, jag har gosiga kinder. men insidan är lika jäkla ful som alltid.

Vidrig morgon, vidrig eftermiddag, vidrig kväll, vidrig natt. fanns det någonting som var bra igår?

"det finns inget bärande argument som håller dig fast vid mantrat ”bara 2 kg till, sen räcker det.” 2 kg blir alltid till tre-fyra-fem-tio-artonhundratjugosju kg, hur planen från början än såg ut. tankarna lär inte bry sig om du har förlorat 20 kg eller 1 hg av dig själv, du får ändå inte väga ett gram mer än vad du gjorde när du vägde som minst (det är nog säkrast att gå ner lite till så att jag vet att jag i alla fall inte går upp nu. bara för att vara på den säkra sidan, liksom). Enda gången du vet att du har nått din botten är när du helt slutar upp med att andas."

sjukhuset är ett fängelse. eller nej.  JAG är mitt fängelse. det är mina revben som agerar galler åt min söndertrasade själ. jag får panik (du får panik för allt, Linnea) det inte spelar någon roll hur långt jag än flyr, tankarna kommer jag inte ifrån någonstans för du kan inte springa ifrån ditt eget medvetande.

jag vill bara sjunka ner i nåt stort svart hål nånstans, men inget sådant händer. tyvärr.