och så rasar allt igen.

Som om någon stuckit hål på min bröstkorg
Det känns som om det inte spelar någon roll vad jag gör för det blir bara fel och så länge som jag finns så kommer andra att må dåligt.

Morgonen, dagen, kvällen och natten är värst. Annars är det lugnt.

Att klä på sig, gå förbi spegeln, att duscha är ett världskrig.

Men jag måste ju.

Och säg inte att du vet hur det är,
säg inte att du vet att du kan för du har inte varit där jag är nu,
säg inte att du vet hur jag mår.

För ingen förstår.

Varför kan ingen hjälpa mig? Varför kommer ingen och hjälper mig?

Men egentligen så vet jag ju vid det här laget;
problemet är inte att jag inte får någon hjälp
utan bara att jag inte kan ta emot den.