Direktlänk till inlägg 17 februari 2009
och så rasar allt igen.
Som om någon stuckit hål på min bröstkorg
Det känns som om det inte spelar någon roll vad jag gör för det blir bara fel och så länge som jag finns så kommer andra att må dåligt.
Morgonen, dagen, kvällen och natten är värst. Annars är det lugnt.
Att klä på sig, gå förbi spegeln, att duscha är ett världskrig.
Men jag måste ju.
Och säg inte att du vet hur det är,
säg inte att du vet att du kan för du har inte varit där jag är nu,
säg inte att du vet hur jag mår.
För ingen förstår.
Varför kan ingen hjälpa mig? Varför kommer ingen och hjälper mig?
Men egentligen så vet jag ju vid det här laget;
problemet är inte att jag inte får någon hjälp
utan bara att jag inte kan ta emot den.
Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...
Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...
Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...
Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 | 5 |
6 |
7 | 8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 | 15 |
|||
16 |
17 | 18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 | 26 |
27 |
28 |
||||
|