det är sånt som får mig att tappa andan tappa masken tappa modet tappa styrkan tappa greppet om tiden om betydelsen av maskiner som felar när jag ser nånting så trasigt som återspeglas i spegelglaset och har jag egentligen verkligen äntligen förmodligen inte fått dig att begripa hur mycket jag avskyr speglar och reflexer av det som är sant av det som skaver det som kväver mig till döds och återspeglar centimeter efter centimeter av allt jag inte klarar av ensam med centimeter efter centimeter av hud som spänner och vart mina ögon söker sig behöver ingen veta och pulsen söker sig ut ur vristerna flyr från huden sipprar ut och växer fast i marken.

Jag är så ledsen, förlåt.

fjärilar spikas fast i mina lungor och inga nycklar i världen kan karva sönder det tunga svarta som klamrar sig fast kväver mig och kudden avslöjar de trasiga läpparna när natten äntligen ger vika.

ben som vinglar får spader om fötterna strejkar.

förlåt för vad jag gör mot er.

jag är ledsen att jag är så ledsen.

Och världen skälver vid minsta suck. 

Hur länge kan man hålla andan?

naglar mot glas och kniven mot strupen. jag är så trött på att du försöker så snälla låt mig bara skära bort det som är otillräckligt för det skaver det kliar och svider jag kan inte dölja skrattet när du ser på mig sådär genom tårar av trasiga förhoppningar om förbättring.

egentligen vill jag inte gå men dina blickar blir till skavsår och det gör alldeles för ont och hoppet trasas sönder gång på gång när jag träffas av nya insikter.

jag kan inte ge dig rätten att slå sönder skölden mot verkligheten och dina läppar smakar inte som de gjorde och dina ögon är inte dina längre. jag såg som utifrån hur jag drog undan armen när du rörde vid mig, en knappt märkbar rörelse men ändå. jag vet att du ingenting märkte men det rörde om i mig.

och en sekund senare ska smärtan explodera likt tusen åskknallar innanför ögonlocken. men detta vet hon ingenting om. ännu anar hon ingenting. ännu ligger luften stilla och kvav. det är lugnet. lugnet före stormen.

och jag spelar död för jag orkar inte förklara vart orden tar vägen.

och jag tänker att jag tänker så mycket. jag tänker att till slut måste det bli ett rop av allt tänkandet, ett rop utanför mig av allt som trängs i mig.

fettsnåla slag mot ändlösa mil av viktlösa kalorimängder med nästan inget näringsvärde vad är det egentligen du begär av mig?

spräng min puls den är ändå för hög jag är rädd för dig och dina hårda ord.

inatt var jag ensam, mer än du någonsin kan begripa. du kräver att jag andas och ler sväljer och krossar glas mot halsen vet du hur taggtråd smakar?

kanske jag föredrar att sakna dig