Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad?

Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, min ångest. Man blir sjuk av att inte få vara normal.

Jag hade velat vränga kroppen ut&in och skrubba bort allt det onda med stålull

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Forma lerklumpen i nya, ovana modeller. Låta bli dumheter och dumtankar.

Jag måste våga. Rädslorna är så många. Funderingar över framtiden gnager och energin sinar. Föreställer mig ansikten, välkända och okända, granskande. Topp till tå. Ursäkter. Det här är jag. Någon vrider på huvudet, någon rör någon annans axel, någon viskar vad alla har på tungan. Odugling. Du har inte här att göra. Försvinn. Pinsam, patetisk, ute efter uppmärksamhet. Vi vet mer än du tror, sett mer än du tror. Så gå. Försvinn. Låt oss vara så som vi lät dig vara. Sedan låter jag dem vara. Vänder åter.

fortfarande vilsen, fortfarande fylld av självhat, ännu skamsen över mig själv.

Har gråtit så länge att jag inte känner igen mig själv; smal är inte lika med lycklig, men jag ska säga er att tjock och glad inte rimmar särskilt bra det heller!

Är gråtfärdig, och vill helst att dagen skall vara över innan den hinner ta fart.Tänker man samma tankar om och om och om igen verkar de växa fast. Det spelar ingen roll hur jag skakar på huvudet, de lossnar inte ändå.

Tittar på klockan var tredje minut, men dagen tar inte slut fortare för det. Känner frustration över orden som inte vill till. Jag vill skriva för er, allra helst om kärlek, och känna den där upprymdheten jag brukar känna när jag skrivit någonting fint, färgstarkt eller av betydelse. Men icke. Inga ord. Jag ekar. Känner mig tom. De få tankar som dyker upp studsar fram och tillbaka, framochtillbaka. Men orden, dem kommer inte.

Idag vill jag inte finnas till. Men imorgon kanske. Ja. Isåfall kan vi ju höras då.  

Sitter framför spegeln och studerar vem jag blivit

jag är livrädd. foten läker. sakta men den läker. Snart kan jag gå igen. Så småningom springa..det skrämmer mig att jag så småningom kommer att få träna igen. tusentals tankar plågar sönder mig om nätterna.

är jag redo för det här? gör jag det av rätt anledning? Jag vill inte att de ska se ut som det gjort innan - att jag inte kan ta mig igenom en dag utan dedär endorfinerna. Att behöva springa för att orka leva, för att sedan leva för att springa. Att bli beroende, överdriva och slutligen skapa ett tvång. Att öka takten, distansen, tiden: springa sönder fötter och slita ut muskler. Och sedan skräcken för vad som skulle ske om jag stannade hemma en dag.

Det är det som är mest tragiskt av allt. Att jag mått så dåligt under en så lång period att jag vant mig, accepterar smärtan och förbereder mig på att stå ut ett helt liv.

Låter mamma vagga mig till sömns och hålla om mig när jag inte längre har kontroll. Jag gråter mest. Lyssnar lite på musik när jag orkar, pratar med pappa i telefon, drömmer om ett liv annorlunda än dethär. Tappade inte bara motivationen häromdan, utan förlorade lusten till allt. Det snurrade för fort för och jag hann inte längre med.