på tv sa de att allting går att bota

Här står jag. Jag är rakryggad och jag hatar den kolsyrade känslan i venerna
liksom jag ensam försökte svälta bort min ensamhet;
för ensam ska ju vara stark?

De kallar dig för monster, säger att du sliter sönder mig. De säger att jag måste se att du vill skada. För mig är du det vackraste som finns.

Hur många gånger ska du vända mig ryggen? Hur många gånger ska jag säga att jag är okej ändå? Hur många gånger ska jag säga att jag klarar mig?

Egentligen så brister huden och själen sipprar ut,
så halkar små dansande saltvattenspärlor längs min kind när du går,
så sätter du eld på mina kinder,
det är ju bara så.

Det gör ont i mig att de kallar dig för sjukdom. Det gör ont i mig att de inte ser det vackra i det vi har, du och jag.

Du är det bästa jag vet, min vän. Men det river och sliter i mitt bröst. 

För jag vill ju bara ha dig lite mer
än vad du vill ha mig,
det är ju bara så. Jag får aldrig nog. Jag kommer aldrig att få nog.

Så jag står hellre ensam med min istid,
det som håller min rygg rak,
när du försvinner,
och ensam ska ju vara stark

för som ensam kan du inte lämna mig igen,
som ensam kan du inte ta ifrån mig det jag hoppas att du aldrig givit mig.