på tv sa de att allting går att bota

Här står jag. Jag är rakryggad och jag hatar den kolsyrade känslan i venerna
liksom jag ensam försökte svälta bort min ensamhet;
för ensam ska ju vara stark?

De kallar dig för monster, säger att du sliter sönder mig. De säger att jag måste se att du vill skada. För mig är du det vackraste som finns.

Hur många gånger ska du vända mig ryggen? Hur många gånger ska jag säga att jag är okej ändå? Hur många gånger ska jag säga att jag klarar mig?

Egentligen så brister huden och själen sipprar ut,
så halkar små dansande saltvattenspärlor längs min kind när du går,
så sätter du eld på mina kinder,
det är ju bara så.

Det gör ont i mig att de kallar dig för sjukdom. Det gör ont i mig att de inte ser det vackra i det vi har, du och jag.

Du är det bästa jag vet, min vän. Men det river och sliter i mitt bröst. 

För jag vill ju bara ha dig lite mer
än vad du vill ha mig,
det är ju bara så. Jag får aldrig nog. Jag kommer aldrig att få nog.

Så jag står hellre ensam med min istid,
det som håller min rygg rak,
när du försvinner,
och ensam ska ju vara stark

för som ensam kan du inte lämna mig igen,
som ensam kan du inte ta ifrån mig det jag hoppas att du aldrig givit mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...