.."en del människor är för dumma för att ha ångest. det är smart"..

Jag tittar på Pippi Långstrump på tv. De badar...och Annika sitter i strandkanten och tvättar sig med tvål. Var fick hon den ifrån? Och varför?! Pippi säger att hon tror att Annika kommer att jobba på Renhållsningsverket när hon blir stor. 

Tommy skrattar jättekonstigt.

 Jag är trött och kall och gnällig.

Min vätskebalans är helt rubbad och jag är svullen överallt. jättekul. Jag känner mig ju inte mindre tjock direkt.

skitfan.

vaknar med asfalt i luftrören.

jag har tillbringat alldeles för många nätter på samma sätt. jag kan det här utantill nu.

"Ser bilder på någon som en gång var jag, men som inte är det längre.
Fotografier är som speglar utan tidsuppfattning.
Som visar samma genuppsättning i olika upplagor,
olika personer med samma namn som under tiden långsamt skiftar över i varandra.
Transparenta lager av människor som ligger ovanpå varandra i en försluten tidskapsel,
men som var och en är främmande för varandra.
Jag skäms över henne.
Hon som var jag men inte är längre.
Jag skäms och jag avundas.
Vill byta bort mitt hår och alla mina ögonfransar
knäna
naglarna
vartenda finger
för att få vara hon igen.
Men det går ju inte, förstås.
Ibland önskar jag att det  gick att vara mindre realistisk."

jag kan så mycket bättre.

Jag sitter på sängen. Jonas har precis åkt och det är alldeles för tyst egentligen gör det faktiskt nästan ont i öronen och varför sitter ångesten som en äcklig gegga i magen, bröstet, huvudet hela tiden men värst på natten och på dagen i och för sig vänjer man sig kanske eftersom det aldrig går över.

Det går aldrig över.

Men jag tänker positivt. Det ska man ju, har jag hört.

Hemma igen. 

Jag är förvirrad och livrädd. Dödsrädd.

Invirad i mardrömmar och skrikiga färger.

Jag fortsätter att tappa kontrollen. Jag förlorar nu.

Victoria, Amanda och Elena flyttar. Samtidigt. Jag kan inte förklara hur det känns i mig..men jag faller liksom. Vet ni hur det känns när man drömmer att man faller och vaknar med ett ryck? Svettig, rädd och med bultande hjärta. Ungefär så. Nästan precis så.

Nu börjar innebandysäsongen efter den långa försäsongsträningen. Jag är inte med.

jävla skitfan.

nu åker jag tillbaka till kliniken i Mora.

Jag kommer inte ha tillgång till något internet där så jag återkommer om jag skulle överleva.

önskar att J kunde följa med.

puss på det

håll om mig tills mardrömmarna kramats ur mig en gång för alla

Ingen känner mig som du.
Ingen, ingen känner mig som du; vi vet det och vågar aldrig glömma. 

Ingen, ingen förstår.

bara du.

Bara, bara du.

Vi har våra egna regler med världens tyngsta lagbok är det kanske inte bara genuint fel och precis så rätt som det kan vara precis så som vi egentligen vill att vi inte ska vilja ha det. Du kan alla smala platser
i spegeln varenda en utantill precis som jag det är vår hemlighet jag säger
ingenting om du lovar att aldrig överge mig jag klarar mig inte utan dig vi
ska orka tillsammans och luften går ur oss samtidigt som vi klarar oss vi
lovar att vi klarar oss själva vi
dör.

vi behöver ingenting absolut ingenting det gör så jävla
ont men vi klarar oss vi sa ju det bara inte på det här sättet och
jag förstår aldrig hur mycket jag saknar dig förrän du står mittemot det är
inte som förut och ändå precis så; bara du förstår fast omvänt, tvistat.
Jag vill att du ska vara stolt och vi är förebilder åt varandra i någorlunda
rätt riktning inte alltid men vi försöker fnissar bakom provrumsskynken
fnyser åt storlekarna hittar inte vad vi behöver utan är.

Vi är allt vi behöver och aldrig ska jag -

"Om jag skulle somna; väck mig när världen går under"

Jag har varit med om så mycket som man inte borde ha varit med om. Gör det mig annorlunda? Äldre? Yngre? Mer komplicerad som människa? 

Det finns så mycket som jag önskar att jag kunde säga till dig.

Min bröstkorg krossas under mina andetag grus i halsen jag håller krampaktigt kring mina hjärtslag ersätter minnesluckor med blåmärken och skrapsår, minnen som är små sårskorpor och blåsor som bara måste rivas sönder mäter livslinjer i händerna och försöker skrapa bort dem med smutsiga naglar försluter allting i små kapslar, portionerar kvällarna i separata kuvöser.

Diskuterar med mig själv i tusen århundranden och kommer med nya skoningslösa insikter. Vill kliva ur mig själv, vara objektiv och säker. feg. men fri.

 Det enda jag är riktigt säker på är att jag inte tycker om omkretsen på mina ben, hur köttet omformormar sig mot bilsätet, hur min skugga svarvas ovanpå gruset i motljus.

Jag hittar foton och blir påmind om saker jag försöker glömma bort, små ord som skär som skalpeller.

Och hela tiden den öronbedövande ensamheten som kommer av att ligga bredvid någon som sover.