-jag kan inte andas jag kan inte andas ja g kan inte andas det är ett fruktansvärt vakuum inuti mig där det bara ekar det är ett vakuum inuti mig där det bara ekar ett vakuum som ekar vakuum som -

Ibland blir jag bara så yr av all tomhet och rädslan för mig själv och vad ska jag göra den här gången kan ingen rädda mig jag är så trött på att hon biter och river och drar i mig, hon som gråter mig till sömns om nätterna, hennes skrik klyver mina ben på mitten och bara dödar mig flera gånger om dygnet. Jag måste  krypa ur skinnet för att kunna göra plats åt oss båda.

    Någonstans i allt mitt hat mot henne så älskar jag henne och hennes rastlösa klösande. Jag beundrar henne och jag vet att hon inte kan överleva utan mig, jag kan bara inte döda det där lilla kräket som är så skör och ömtåligt stark, det går inte.

    Jag hatar ju att jag älskar henne, jag gör ju det, men det finns inget annat sätt. Hon är fast i mig, överlever inte utan mig och antagligen så är jag lika beroende av henne. Hon fyller mig med något, någonting som är mer än ingenting trots att jag hatar det så mycket. Jag är ingen mördare och jag kan inte göra slut på den där lilla bräckliga inuti, som väser och fräser, för egentligen så är hon nog bara ledsen.

    Tro mig vännen, jag är stark med mitt hjärta som går sönder, jag är din. Jag är dindindin i natt i kväll, jag är dindindin på låtsas på riktigt, jag är dindindin och precis så naiv som du vill ha mig.

Spänner huden hårdare för det här är mitt enda skydd. Andas in, a ndas ut. Jag är alldeles för gammal för att vara såhär liten. Och så slutligen, från min kuvös till din; hör du hur jag älskar dig?

Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?