-jag kan inte andas jag kan inte andas ja g kan inte andas det är ett fruktansvärt vakuum inuti mig där det bara ekar det är ett vakuum inuti mig där det bara ekar ett vakuum som ekar vakuum som -

Ibland blir jag bara så yr av all tomhet och rädslan för mig själv och vad ska jag göra den här gången kan ingen rädda mig jag är så trött på att hon biter och river och drar i mig, hon som gråter mig till sömns om nätterna, hennes skrik klyver mina ben på mitten och bara dödar mig flera gånger om dygnet. Jag måste  krypa ur skinnet för att kunna göra plats åt oss båda.

    Någonstans i allt mitt hat mot henne så älskar jag henne och hennes rastlösa klösande. Jag beundrar henne och jag vet att hon inte kan överleva utan mig, jag kan bara inte döda det där lilla kräket som är så skör och ömtåligt stark, det går inte.

    Jag hatar ju att jag älskar henne, jag gör ju det, men det finns inget annat sätt. Hon är fast i mig, överlever inte utan mig och antagligen så är jag lika beroende av henne. Hon fyller mig med något, någonting som är mer än ingenting trots att jag hatar det så mycket. Jag är ingen mördare och jag kan inte göra slut på den där lilla bräckliga inuti, som väser och fräser, för egentligen så är hon nog bara ledsen.

    Tro mig vännen, jag är stark med mitt hjärta som går sönder, jag är din. Jag är dindindin i natt i kväll, jag är dindindin på låtsas på riktigt, jag är dindindin och precis så naiv som du vill ha mig.

Spänner huden hårdare för det här är mitt enda skydd. Andas in, a ndas ut. Jag är alldeles för gammal för att vara såhär liten. Och så slutligen, från min kuvös till din; hör du hur jag älskar dig?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...