Du ser så trött ut säger du och jag ler med slutna ögonlock och biter sönder läpparna (det är bara förnamnet älskling, om du bara visste). Det är nämligen bara så att den här tröttheten som blivit kronisk håller på att förstöra precis allting och mina känslor ligger latent, insvepta i den här likgiltigheten. Allt bäddar för en katastrof och någonting går sönder snart, jag bara känner det på mig.

Hatar mina ambivalenta, tvåfiliga, återvändsgrändstankar.

Är så trött på det ologiska i att förstöra för sig själv, på att stirra in i vitt kakel och ner i avloppskrökar. Så trött på på ljudet av mina pennor som rispar papper när du sover, på att inte stå ut, på att inte orka. På att vilja i så väldigt många olika riktningar. Dör och återuppstår till synen av retuscherade tidningsbilder, till omslagsflickor och min egen midja i strumpyxor som skär in. Och parallellt med allt annat kommer bristen på sömn som känns som kemikalier i kroppen. Men, som vanligt - det här är jag och inte du.

Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. På riktigt: jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vi träffas på min sängkant, som så många kvällar förut.

Jag kramar din bortvända rygg och gör små universella tillgivenhetsrörelser med näsan mot din hals. Vi behöver inga ord, kunde lika gärna vara djur. Jag håller andan. Kanske är det lika bra att du inte ser mig nu, att du inte ser att jag gråter. För det är ju inte sorgligt. Bara vackert.

Händerna som håller i, håller om, håller fast runt din bröstkorg. Precis så som jag vill ha dig – närmare än det egentligen går, och allt annat blir oväsentligt, världen tonar över till svart och försvinner.

Som mörkret i mitt rum om nätterna när ingenting får komma emellan, när din hud övergår till min och allting vi gör synkroniseras: dina andetag, mina rörelser.

Det måste vara så. Känner dina knotiga axlar mot min hals, hur du kryper närmare i sömnen. Du räddar mig om och om igen och du har ingen aning.

Jag vet allt om det vemodiga i att inte känna det som förväntas av en.

Ett svart hål, en koncentration av antimateria, som bara växer sig större och större tills den slutligen drar till sig och slukar allt i sin omgivning. Gör alla vävnader och muskler håglösa, hjärnan uppluckrat apatisk. Till slut kan man inte känna någonting alls. Bara ekon eller fragmentariska skuggor av något som eventuellt skulle kunna liknas vid någonting som en gång var en riktig känsla, men som inte är det längre. Man tappar bort sig själv, kamouflerar och gömmer undan det som en gång utgjorde kärnan i ens personlighet. Och känslorna låter sig gömmas, bäddas in i fett och försvinner i vecken under rynkor och valkar. Allting stannar upp, kapslas in och växer igen. Småningom lär man sig att hålla sig vid liv utan att egentligen leva. Att långsamt röra sig genom rum och över mattor, att smälta ihop med möblerna. Bli en del av sin egen inredning. Tills man återigen börjar fladdra runt med oroliga händer, känna över revben som står som parenteser runt hjärtat.  Och någonstans inom sig formuleras slutligen frågan, stavelse för stavelse; finns det verkligen ingenting mer?

Vill vara någon annan. Vill, vill vara någon annan.

För det funkar inte längre. Det går inte över. Det blir inte bra. Min hud är trött av pessimism, färg och sömnsvårighet och venerna slitna av stress som går runt. Men mest av allt hatar jag att jag låter allt det här förstöra mig, göra mig till en person jag bara inte kan tycka om. Med sekundvisare som lossnar som insektsvingar, ett trasigt kraftverk som går på tomgång går jag sönder i små cirklar och jag bygger luftslott av damm. Allt har sagts förut och ska sägas igen.

Det blir inte bra. Jag är ledsen. Trots att jag försöker och trots att jag låter bli. Trots alla undanflykter som blivit rutiner, som blivit permanenta, som vuxit fast. Ser ut på regniga december och tänker på allt jag önskar att jag kunde sluta tänka på. På allting jag skulle vilja prata om men inte kan säga till någon. Och det är min hemlighet: att jag är för stolt för att släppa någon nära, för svag för att ta mig igenom.

Ångesten är som tusen armar. De sträcker sig efter mig. De håller fast mig. De kramar mig. De stryper mig.

Och nu är det jul och alla ska vara glada.

Fastnar i förutbestämda tankemönster och kan inte hålla mig till uppgiften kletar fast med hjärtat någonstans i sekundvisaren som kör över mig kan inte koncentrera mig kan inte bli vän med tiden kan inte kan inte kan inte och herregud det är så himla mycket jag inte kan och inte gör och det finns så väldigt mycket som jag ångrar så väldigt mycket men trots allt så är jag bara en produkt av mitt eget tänkande ingenting annat än olika versioner av en och samma sammanfattning precis som jag alltid upprepar mig själv i ett eller kanske rättare sagt flera försök att bli tydligare och jag hatar mig själv har jag sagt det förut ja det har jag och jag säger det igen med eftertryck om du nu hade kunnat höra min röst skulle du ha hört att jag säger det med eftertryck: jag hatar mig själv och allting jag gör allting jag inte gör och att jag alltid är mina handlingar all den här existentiella ångesten och lalalalalala igen vill inte höra vill inte vara vill inte finns allting borde bara försvinna eller kanske inte jag överreagerar så jävla mycket men fuck you fuck det här.

Letar och försöker hitta anledningen hitta tröst i det som kanske skulle kunna vara rätt ändå nej nu ljög jag jag letar alltid efter det motsatta efter det som är fel det som kognitiv psykologi skulle älska att bevisa att jag försöker bevisa genom att tänka och resonera smalspårigt med en förutbestämd utgångspunkt men det är ju så det är det är ju för i helvete så det är och jag får inte ens någon ro av att skriva här får inte ens lugn av att kräkas över tangentbordet det finns ingen Gud det finns ingen Gud och gud vad jag inte orkar med det här - mig själv och min egen jävla självbekräftelse mina steg mot något sorts förverkligande som är dödsdömt redan från början för egentligen så vet jag ju - de där timmarna som jag bara totalt slängde bort på att försöka vara duktig allt det som fick mig att gråta efteråt det var ju bara några löjliga meningar som aldrig kom med bara några inslag i min perceptionsförmåga och hastigheten på mina handledsrörelser det är ju inte det det handlar om egentligen det är ju inte det utan bara det faktum att jag har gjort fel att jag har misslyckats och att det gör att jag inte står ut med att leva med mig själv.

helvete. Växlar ångest och panik med vitt radiobrus.

hur spenderar du din fredagskväll?

hos mig skriker de utanför dörren.

hos mig bryter sig mamma in i badrummet med en sax.

hos mig diskuteras tvångsinläggning på psyk i Idol-pausen.

hos mig pratar de i telefonen med behandlare sent på kvällen. för kanske är hon inte vid liv när det är dags att åka tillbaka till kliniken.

kanske får hon inte vara kvar, inte fortsätta. kanske måste hon avbryta för att ligga med bälte och dygnet-runt-bevakning.

kanske måste hon tillbaka till det där stället med dom vita väggarna och sjuka tankarna igen.

hos mig gråter alla.

hos mig är alla livrädda. dödsrädda kanske.

och allt som finns i mitt huvud är HERREGUD VAD VÄRDELÖS JAG KÄNNER MIG NU NÄR JAG FÖRSÖKTE VISA ATT JAG KAN OCH ÄNDÅ INTE KUNDE

visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?

- mina ögon är vatten, mina ögon är vatten, mina ögon är vatten -
 

-Du är så stark, Linnea, säger du.
Men när du stänger min dörr varje kväll blir jag liten och ensamt rädd så att galongummihuden du beundrar mig
för knottrar sig och hjälten dör, faller ner mellan plankorna med ett målbrottspip som alltid överröstas av regnet.

Samlar mod här i mitt bröst, drar efter andan, tvingar upp hjälten på knä och stiger ut. Att du aldrig ser.
 Bara hennes höjda haka, men aldrig strupen hon samtidigt blottar. Inte ögonen av förakt som egentligen är sorg.

Varje gång är en första gång, första gången varje gång och du ser ingenting och du hör ingenting OCH DU MÄRKER
JU INGENTING: sätter mig på en pidestal, i en glasmonter, vinkar åt mina nävar som bankar på dess plana fiberplastsyta
– detäringenfaramedmigälsklingdetärverkligeningenfar
aallsmedmigkallamigvadduvilljagärsåstarksåouppnågl
igthögjag -
(i skuggan av din vrist skär hjälten av sig halsen; ingen hör hennes huvud som faller till marken. I mig är ljudet öronbedövande).

Mina tankar är thinner/sprit/aceton, men min gummihud håller tätt och hela det här havet i mig stannar innanför. Tro mig vännen,
 jag är stark med mitt hjärta som går sönder, jag är din i ett skyltfönster. Och så slutligen, från min kuvös till din; hör du hur jag älskar dig?
Jag sover dåligt med min kuddbiograf – världens mest produktiva med skräckfilmsscenarion som avbyter varandra – och jag är dindindin i natt
 i kväll bakom Hollywood-tänder och läppar av collagen, jag är dindindin på låtsas på riktigt, jag är dindindin och precis så naiv och intelligent beräknande
som man måste vara för att orka överleva, som man måste vara för att kunna blunda, knipa igen ögonen och våga låta bli att öppna. Med min mun
som ett sår, en avgrund, ett hål som skriker ut ditt namn, med små hål av sprit i venerna; det är så mycket som färgar mig och vi har små penslar till
att måla in mig i ett hörn.