på kliniken säger de att om jag tar en överdos till kan jag dö eller bli hjärnskadad och aldrig mer prata eller röra mig.

hjärnan är uppenbarligen redan skadad. se bara hur jag håller på.

prata kan jag inte.

röra mig får jag inte.

 ..och jag vill ju inte dö på låtsas..

på den dialektiska beteendeterapin är de rädda att jag ska dö. det vore ju förfärligt dålig reklam och ett fult märke i statistiken. vem vill komma hem efter en dålig dag på jobbet?

 

sanna

2 september 2009 23:15

Love you.

 

Elena

5 september 2009 16:30

I treasure your friendship. På riktigt.

http://www.nogg.se/bLogLady

 

David

2 oktober 2009 14:10

Dem flesta slåss mot någonting i deras liv, vissa har tur och behöver i princip aldrig slåss, andra slåss med småsaker och andra slåss för sitt liv eller för lusten att leva. Ljuset i slutet av tunneln kan vara jättesvårt att se ibland, men det är där.. någonstans, och väntar på att du ska hitta dit. Att sätta sakerna i perspektiv är inte alltid det lättaste. Det finns dem som har det sämre kan man kan tänka, men samtidigt finns det ju alltid dem som har det fan så mycket lättare än vad man själv har det. Man får forsöka se det från ett eget perspektiv, med egna ögon, vad har jag för förutsättningar egentligen? Vad kan jag göra för att det ska bli bra? Där det viktigaste man ska tänka på, det man alltid ska tänka på är att det någon gång kommer att bli bra och att upprepa tanken att det faktiskt KAN bli bra. Utan att fokusera på hur lång tid det kommer ta utan bara tänka att allting kommer bli bra och att livet kommer vara värt att leva. Tänk att processen får ta den tid det tar, för att det är vad som krävs.. Rom byggdes inte på en dag, men se hur jävla vackert det blev? Tänk att all motgång gör att du en dag kommer att uppskatta all framgång, även små vardagssaker som man vanligtvis inte reflekterar över. En kris gör en klok och återigen, allt kommer att bli bra.. Kämpa på!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...