There is something inside me

It's coming out

I feel like killing you

Let loose of the anger, held back too long

My blood runs cold

Through my anatomy, dwells another being

Rooted in my cortex, a servant to its bidding

Brutality becomes my appetite

Violence is now a way of life

The sledge my tool to torture

As it pounds down on your forehead

Eyes bulging from the sockets

With every swing of my mallet

I smash your fucking head in, until brains seep in

Through the crack

Blood does leak distorted beauty,

Catastrophe steaming slop.

Splattered all over me

Lifeless body, slouching dead

Lecherous abcess.

Where you once had a head

Avoiding the prophecy of

My new found lust

You will never live again,

Soon your life will end

I'll see you die at my feet, eternally I smash your face

Facial bones collapse as I crack your skull in half

Crushing, cranal, contents

Draining the snot, I rip out the eyes

Squeezing them in my hands nerves are incised

Peeling the flesh off the bottom of my weapon

Involuntarily pulpifying facial region

Suffer, and then you die

Torture, pulverised

At one with my sixth sense, I feel free

To kill as I please, No one can stop me

Created to kill, the carnage continues

Violently reshaping human facial tissue

Brutality becomes my appetite

Violence is now the way of life

The sledge my tool to torture

As it pounds down on your forehead

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...