Ligger i kvadratiskt mörker och tänker att allt var mjukt när du var här.
Till och med mörkret.
Nu är jag bara vassa kanter, taggiga ryggkotor och skuldror som klippta vingar.

jag börjar tvivla på att det någonsin kommer att bli annorlunda.

snälla, ge mig någonting som inte är det här

jag vaknar, gråter, somnar, vaknar och gråter igen.

hur många tårar finns det i en människa?

Hon. Den andra. Hon vill att jag ska dö.

Du får ta mig med precis vart du vill 

om du tar min hand nu och hoppar så följer jag med dig precis vart som helst

Du får ta mig med precis vart du vill  

bara du stannar och är kvar bredvid mig precis så nära som vi är nu och närmare ändå;
din mage mot min rygg när jag gråter armarna som flätar runt om, håller fast och håller i och inte släpper trots att jag sparkas och brottas och skriker och inte alls vill trots att det är just precis vad jag egentligen behöver och det vet du för du kan mig utantill innantill och baklänges

 Du får ta mig med precis vart du vill  

och du skulle lägga dina armar runt mig och sjunga tills jag somnade så djupt att jag aldrig skulle behöva vakna igen, åtminstone inte förrän allt det här är över

så är den här veckan slut.

den har varit hemsk. som alla andra.

och snart börjar nästa.

det gör ont att se på medan andra lever.

jag är trött på allt.

förlåt till alla vänner som tror att jag glömt.

jag klarar bara inte att höra av mig.

jag saknar att ha ett liv.

jag saknar att träna.

jag saknar att ha vänner omkring mig.

jag saknar att göra saker.

 jag saknar mina vänner.

jag saknar att vara glad.

fruktansvärt trött..

och det händer saker i mitt liv som man inte kan skriva om i en blogg.

jag har aldrig varit så rädd.

min familj har aldrig varit så rädd. 

jag kastar sten mot solen för jag hatar den.

med ingenting att förlora