Du är för fin. För bra. För ren.

Du ger så mycket, vad har jag gjort för att förtjäna dig?
Inget.  

  Och jag saknar dig Jonas! Jag behöver dig, du betyder så fruktansvärt jäkla mycket.
Varför finns det mellanrum, varför finns det avstånd mellan oss överhuvudtaget?
  

”Det gör inget om jag dör, för nu vet jag vad mina läppar är till för”

"Vad förlorade du då Linnea?"

"Allt."

jag orkar inte orka längre, inte när allting är såhär värdelöst, utsiktslöst, hopplöst, fult.

När allt saknar mening börjar jag räkna mina sår. Och börjar om igen. Och igen. Kanske blir de fler? Jag märker inte längre.

Om du klarar av att inte kasta bort mig, om du klarar av att orka, så ska jag göra vad som helst för dig när det här är över.
(Om jag nånsin kommer ur det här).