Det liknar mest ett skämt.

Haha. Trodde jag det eller`? En jävla promenad i regnet är bara ett jävla romantiserat påhitt. En jävla klyscha för folk med drömmar, hopp, fantasi, "tro på kärleken" och andra jävligt lama genskaper. Haha.

Ingenting känns. Inget annat än det jag känner hela tiden. Kan du tänka dig att gå runt med ett dunkande hat och en molande leda hela jävla tiden? Som en jävla tinnitus! Kan du försöka fatta hur det är?! Jag hatar så jävla hårt nu. Men det är en äcklig jävla smärta som inte går att ta på. Det är ju därför jag ständigt söker nya sätt att skada på. Riktig smärta är riktig smärta. Riktiga känslor. Hur ska jag annars veta vad som är på riktigt? Kan jag nånsin känna på riktigt?!

Allt känns som ett fejkat jävla spel. En jävla teater. Jag känner inte och kommer aldrig att göra. Försök att fatta det. Jag hatar. Jag är så jävla less på allt. Fittliv. Ingenting är värt ett skit.

Jag ska ta mig tillbaka till idrotten. Där finns allt, det enda som är värt nått. Jag ska springa tills jag inte orkar mer. När benen inte orkar ta ett steg till kan jag känna mig lugn.

Hur fan kan du svika gång på gång?! Hur kan man svika någon när man behövs som mest?!

I tried to tell you as I kissed your hard dry lips.

 I'm sorry.