Det liknar mest ett skämt.

Haha. Trodde jag det eller`? En jävla promenad i regnet är bara ett jävla romantiserat påhitt. En jävla klyscha för folk med drömmar, hopp, fantasi, "tro på kärleken" och andra jävligt lama genskaper. Haha.

Ingenting känns. Inget annat än det jag känner hela tiden. Kan du tänka dig att gå runt med ett dunkande hat och en molande leda hela jävla tiden? Som en jävla tinnitus! Kan du försöka fatta hur det är?! Jag hatar så jävla hårt nu. Men det är en äcklig jävla smärta som inte går att ta på. Det är ju därför jag ständigt söker nya sätt att skada på. Riktig smärta är riktig smärta. Riktiga känslor. Hur ska jag annars veta vad som är på riktigt? Kan jag nånsin känna på riktigt?!

Allt känns som ett fejkat jävla spel. En jävla teater. Jag känner inte och kommer aldrig att göra. Försök att fatta det. Jag hatar. Jag är så jävla less på allt. Fittliv. Ingenting är värt ett skit.

Jag ska ta mig tillbaka till idrotten. Där finns allt, det enda som är värt nått. Jag ska springa tills jag inte orkar mer. När benen inte orkar ta ett steg till kan jag känna mig lugn.

Hur fan kan du svika gång på gång?! Hur kan man svika någon när man behövs som mest?!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en suff...

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje up...

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier ...

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad? Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, ...

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nyt...