bryter fingrar mot ilskan som pulserar i venerna vänder jag mot ingenstans och mot dig och mot dina trasiga jeans och vassa knän och spegeln hånar mig med centimeter efter centimer av panik och jag kommer inte ifrån besvikelserna de finns överallt och hur fan ska man förklara hur smärtan smälter och hur jag njuter av att se den rinna i mörka bäckar mot den vita alldeles för vita huden och när ska det egentligen sluta snurra när ska marken stanna under mina vilsna skor varför gör du såhär jag orkar inte rädslan kväver mig om jag ändå kunde berätta för dig om mörka bäckar mot vit alldeles för vit hud och skuggor mot vita väggar som växer kommer närmare är min trygghet och det skrämmer mig att jag kan beskriva marken i detalj men har glömt bort hur himlen ser ut